En dimmig lördagsmorgon

Jag hade tänkt göra ett återbesök på hygget där wilsonbeckasinen, den allra första för Sverige, körde sitt pärlugglelika spel för en månad sen. För kanske, kanske är beckasinen kvar på platsen, även om den slutat spela. Det var en jättefin morgon, klart och krispigt, och över ängarna hemmavid låg lätta dimslöjor. Så vackert! Men bara efter någon kilometers cykling tätnade dimman och lade sig som ett tjockt lock över landskapet.

På Knypplanvägen gick det knappt att se var man var, men när jag kom fram till wilsonhygget kände jag igen de kvarlämnade, spretiga tallarna, som den rara beckasinen spelflugit över. Mycket mer än så gick inte att se. Om det satt någon beckasin längre bort eller flög över någon, skulle definitivt inte gå att märka.

Jag slog mig ändå ner på wilsonhygget och satt där i en timme och väntade för att se om jag skulle få något livstecken från wilson. Rått och kallt var det, klart kyligare än vad jag räknat med. Orrarna spelade i alla fall för fullt och en höna satt i en sälg nära vägen, kanske trodde hon inte att jag såg henne i dimman?

Om wilsonbeckasinen var kvar eller inte var egentligen omöjligt att avgöra i det här vädret, men den gav sig i varje fall inte till känna under den timme jag satt och frös i hyggeskanten. Så småningom gav jag upp och cyklade mot Vendelsjön istället. Jag vet inte hur det gick till, men på något sätt fick jag med blotta ögat syn på en kärrhök lågt över ett fält cirka 800 meter snett bakom mig. Och det var inte vilken kärrhök som helst utan en ängshök! En hane. Jag hade dessutom sån tur att den vände om och kom flygande mot mig. Som ett grått spöke svävade han på lätta vingar fram ur dimman, det var en riktigt vacker syn. Numera ser jag inte ens ängshök varje år här i Uppland, arten har tyvärr blivit ovanlig. Så den här observationen gladde mig mycket och den täta, råa dimman, den förhöjde faktiskt upplevelsen.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.