En blöt födelsedag
Jag fyllde år rätt nyligen och hade tänkt fira min dag genom att cykla till Ledskär men himlen var jämngrå denna dag och det skulle duggregna hela dagen så jag bestämde mig för att istället ta bilen till Florarna och gå en skogspromenad. För ut på nåt äventyr ville jag ändå. Under en fjällsemester tillsammans med en god vän för 15 år sen så snöade/regnade det konstant de första dagarna. Vi fick ändra våra planer totalt för upp på kalfjället var omöjligt att ta sig i det vädret. Semestern hade kunnat bli en flopp men min vän var så positiv hela tiden och såg möjligheterna i allting istället för begränsningarna så vi fick några jättefina dagar där uppe ändå, trots ovädret, och det synsättet har jag sen försökt att ta till mig. Sålunda gjorde det mig inte så mycket att det regnade på min födelsedag, en skogspromenad i regn kan vara riktigt mysigt.
Jag styrde mot Vikasjön, jag har aldrig gått in i Florarna från det hållet så jag var nyfiken på att se hur stigen där såg ut. Uppenbarligen används den inte så flitigt för det växte så tätt med höfthöga ormbunkar intill stigen att man knappt såg var man skulle gå. Jag insåg att jag skulle bli blöt om benen för några regnbyxor hade jag inte tagit med, men men, det är inte hela världen att bli blöt en stund när man vet att man får komma in i värmen igen om några timmar.
Över Vikasjön hängde molnen lågt, det var som att den gråa himlen och det mörka vattnet smälte ihop till ett, förenade av små fina regndroppar mellan sig. Ödsligt och vackert och jag kunde föreställa mig hur en lom ropade så att det ekade över nejden.
Inne i skogen var det stilla och lugnt. Någon gärdsmyg knattrade upprört när jag passerade och på ett ställe flög en morkulla upp alldeles nära stigen. Men mest var det tyst och fridfullt. Det var jag och regnet. Benen var rejält blöta efter att ha forcerat den där ormbunksdjungeln och fukten trängde sig in överallt men jag stornjöt ändå av promenaden.
När jag närmade mig myren brakade det till ordentligt i skogskanten och ett gäng skogshöns flög upp, tyvärr var det så tätt och snårigt där att jag omöjligt kunde se om det var tjädrar eller orrar. Ofta kan man höra på själva brakandet vilket art det är, tjäder är tyngre och bullrar mer när den flyger upp, men här blev jag osäker. Lite förargligt kändes det att inte ha hunnit se vilken art det var så därför blev jag extra glad sen när jag körde hem och det plötsligt stod en fin tjäderhöna mitt på grusvägen. Hon verkade lite brydd över hur hon skulle förhålla sig till bilen som kom, jag saktade in såklart och körde försiktigt framåt och det var först när jag bara hade några meter kvar som hon tog till vingarna. Tur att hon var så oskygg för vid det här laget var min kikare fullständigt igenimmad och gick inte att se genom.
Väl hemma fick det sen bli torra kläder, te och nybakad sockerkaka. Det satt riktigt fint efter en härlig dag i skogen!
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
