En annorlunda jobbresa
Jag skulle på möte på Biotopia och det slog mig att jag måste faktiskt inte ta bilen bara för att jag har 4,5 mil in till Uppsala. Kan jag cykla 4–5 mil enkel väg när jag ska skåda fågel, så borde jag kunna göra detsamma när jag ska på jobbmöte, resonerade jag.
En tallbit flöjtade utanför huset när jag klev ut genom dörren och jag såg det som ett tecken på att den uppmuntrade mitt val att ta cykeln istället för bilen. Det kändes väldigt bra att få några timmar i naturen och att få röra på sig, innan det var dags att sitta stilla inomhus på möte. Jag njöt, trots att det även denna dag var grådisigt ute och så mycket november det bara kunde bli.
När jag trampade uppför en backe föll blicken på något lustigt. Längst ut på en tallgren hängde en korp upp och ner, ungefär så som större hackspett och korsnäbbar gör när de ska plocka loss kottar att äta. Men korpar äter inte kottar. Och den här korpen gjorde just ingenting, mer än att hänga där och dingla. Jag kom genast att tänka på att jag läst om andra kråkfåglar som ibland kan hänga upp och ner till synes enbart för nöjes skull, men jag har aldrig sett fenomenet själv. Förrän nu. Jag kunde inte se någon som helst praktisk anledning till att korpen hängde sådär, med fötterna greppade runt tallkvistar och kroppen, med ihopfällda vingar, nedanför grenen. Tyvärr fick jag ingen bild på det hela, för så fort jag stannade cykeln flög korpen iväg, trots att jag väntade med att bromsa tills jag hade ett träd mellan mig och korpen.
Färden gick vidare längs grusvägar som blev allt sämre och under 4 km bestod vägen omväxlande av spårig lera och tjocka lager med stora, kantiga stenar. Här var det tänkt att skogsmaskiner skulle ta sig fram, inte cyklar. Bitvis var det så besvärligt att jag fick hoppa av och leda cykeln.
Lite senare än planerat närmade jag mig så Uppsala. Utanför Vattholma satt en fjällvråk i en rönn och samtidigt hörde jag ännu en tallbit flöjta. Ju närmare stan jag kom, desto bättre blev vägarna, men å andra sidan ökade trafiken.
För att slippa cykla hem i mörker övernattade jag i Uppsala och morgonen därpå, då jag var förbi Biotopia en sväng igen, fick jag vara med om resans andra häftigaste fågelobservation. En sparvhök slog en tamduva precis utanför Biotopias entré, men blev störd och flög upp i en gammal ask. Duvan var svårt skadad och fick hjälp av en man att fara till duvhimlen. Kroppen lades på andra sidan häcken och till min stora förvåning flög höken snart ner till sitt byte för att fortsätta måltiden. Jag har aldrig tidigare sett att en hök har återvänt till ett byte den tappat, så den här sparvhöken måste ha varit väldigt hungrig eftersom den inte brydde sig om att människor oavsiktligt avbrutit jakten och till och med flyttat bytet från där höken slog den.
Hemfärden sen gick strålande. Solen tittade fram och jag hade en frisk sydvind i ryggen som gav bra skjuts norrut. För att undvika den värsta gruslervällingvägen valde jag en något längre väg hem. Sålunda blev det 5 mil i denna riktning, varav 2 på grusväg, men det var inga problem efter en natts vila. Jag var riktigt nöjd och glad över mitt beslut att ta cykeln in till stan och det tänker jag göra fler gånger då tillfälle ges.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
