Cool i iskylan

Jag hade tänkt fota pilgrimsfalken på Domkyrkan som satt så jättefint där när jag var förbi för någon vecka sen men idag när jag hade kameran med var hon förstås inte på plats. Nu finns det som tur är annat trevligt att titta på mitt inne i Uppsala så jag började istället spana mot ån och fick genast syn på en strömstare i asptrappan intill Upplandsmuseet. Men precis när jag höll på och packade upp kameran så kom en person gående alldeles intill den lilla bäckfåran och vips var strömstaren borta. Det är helt klart lättare att fota djur och fåglar i naturen, där man själv oftast är den enda störande faktorn.

Efter att ha traskat runt till andra sidan av museet fick jag snart syn på en strömstare igen och den fick i sin tur syn på en annan strömstare, vilket inte alls var populärt. De två rök ihop och satte sen iväg efter varandra i en faslig fart nedströms det forsande vattnet. Jag hade inte en chans att hinna med med kameran.

Efter ytterligare en omgruppering fann jag dem igen, nu sittandes var och en för sig med betryggande avstånd mellan. Jag smög fram mellan cykelraderna vid ån och kunde komma rätt så nära den ena strömstaren, här där det brukar gå massor av folk verkade den inte ens märka att den var iakttagen. Strömstaren satt först på en isbeklädd sten men flög sen ut till en ”buckla” i vattnet, mitt i ån, som den uppenbarligen tyckte var en bra plats att spana från. Gång på gång hoppade den ner i det säkert nära nollgradiga vattnet för att leta mat och jag kunde inte annat än fascineras av hur tuff den här lilla fågeln är. Den är, som namnet antyder, knappt stor som en stare men den tvekar inte det minsta över att slänga sig ner i kraftigt forsande vatten. Och fjäderdräkten står uppenbarligen emot kylan, även om det är smått ofattbart för en annan. För själv satt jag där med termokjol ovanpå byxorna, jättetjock tröja under vinterjackan och dubbla vantar på händerna men frös ändå rejält i de endast tre minusgraderna. Så någon längre stund hos strömstararna blev det inte och pilgrimsfalken, den får jag försöka på igen en annan dag.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.