Celeber gäst i Hjälstaviken
Det är ett par år sen jag var vid Hjälstaviken sist men nu när det håller till en rostand där tyckte jag det var en bra anledning att göra ett besök. Det har varit lite inflöde av roständer i år vilket tyder på att det kan vara vilda fåglar som tagit sig hit för egen maskin och inte bara en rymling från någon djurpark i låt säga Tyskland. Rostand hör nämligen hemma i sydöstra Europa och har vanligtvis inte vägarna förbi Sverige.
Framme vid Hjälstaviken var det tryckande varmt och solen brassade på bra, trots att prognosen lovat mulet och bara 17–18 grader. De flesta skrattmåsar har hunnit lämna viken nu så ljudkulissen bestod denna dag istället av kacklande grågäss och surrande vårtbitare. Den kilometerlånga grusvägen ner till fågeltornet bjuder den allmänt naturintresserade på en hel del sevärt. Rosendunört och besksöta finns i dikeskanterna och jag stannade upp för att fota en malva som stod ut så vackert mot den gulbruna bakgrunden. Även en kardborre fångade mitt intresse lite extra. En rätt så avskydd växt men så länge man slipper få den intrasslad i hår eller kläder är den fräck att titta på.
När vattnet började skymta tog jag ett span ut över viken och det gick snabbt och lätt att hitta rostanden, den sticker ut bra med sin mustiga roströda färg. Tyvärr hade den valt att ställa sig i en vik som inte syns från fågeltornet så det var tur att jag tänkte på att titta efter den redan på vägen ner dit. Väl uppe i fågeltornet fick jag snart syn på en annan kul fågel, en ung vattenrall som med sina oproportionerligt stora fötter plaskade omkring i strandkanten. Ljudliga ”ping ping” fick mig att reagera direkt men jag trodde nästan jag hörde fel för skäggmes brukar man aldrig ha här precis vid tornet utan dem hittar man i det massiva vasshavet i södra delen av Hjälstaviken. Men jag hade hört helt rätt, en skäggmes kom flygande framför tornet och landade i en skräppa.
Över fågeltornet svischade tornseglare förbi hela tiden, ett bra tillfälle att få lite bilder på denna art. Jag upptäckte att seglarna såg bulliga ut framtill, vilket jag nyligen fått lära mig beror på att de kan samla upp emot ett tusental insekter i munnen som de sen fraktar hem till sina ungar och ger dem i form av en köttbulle.
Plötsligt blev det allmän uppståndelse bland fåglarna i viken. Tofsvipor och andra vadare flög upp och formerade sig i täta flockar på himlen. ”Nu händer nånting, det ser ut att vara falk på gång!” sa jag till de andra i tornet. Och det dröjde inte länge innan jag fick syn på den skyldige – en pilgrimsfalk! Man bli alltid lika glad och uppspelt av att se denna lufttorped. Med kraftfulla vingtag plöjde den mellan fågelflockarna och försvann norrut över viken. Kort därpå kom rostanden flygande, den hade tydligen blivit uppskrämd av falken den med och valde att förflytta sig till grågässen som stod rätt nära tornet. Man tackar! Inte illa att få hjälp av en pilgrimsfalk att få se den sällsynta rostanden bättre!
Men så småningom blev även gässen oroliga. En falk bryr de sig inte om, den kan inte ta en gås, utan när grågässen börjar sträcka på halsarna och spana oroligt brukar det vara havsörn som kommer. Det var det inte denna gång utan nu var det en räv som oroade dem. När räven började ge sig ut längs stranden tyckte rostanden det blev lite för läskigt igen så den flög tillbaka till sin favoritvik, väl dold från tornet. Vilken tur vi hade som stod i tornet just då, mellan pilgrimsfalken och räven.
Efter att inte ha varit i Hjälstaviken på över två år blev jag glatt överraskad av vilken fin utdelning lokalen gav. Rostand, pilgrimsfalk, vattenrall och skäggmes och dessutom rörhöna, spovsnäppa och dvärgmås – det är verkligen inte var dag man ser allt detta.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
