Bra utfall utan vattenrall
Det har rapporterats både kungsfiskare och vattenrall från en våtmark i Tierp tidigare i vinter så jag har länge varit sugen på att cykla dit för att försöka se och fota de färggranna fåglarna men isiga vägar och förkylning har kommit i vägen. Men för några dagar sen kom jag äntligen iväg. Det var soligt och plusgrader och såg ut att bli en strålande vacker vårdag och glad i hågen trampade jag iväg på den första lilla landsvägen som äntligen blivit helt fri från snömodd och ispansar. Men jag hann inte mycket mer än tänka ”Åh vad härligt att äntligen kunna cykla på barmark och kunna trampa på lite fortare!” så fick jag kraftig sladd på cykeln. Bakhjulet slirade iväg under mig och när jag satte ner fötterna för att få hejd på ekipaget gled såväl jag som cykeln än hit, än dit. Jag insåg att det var omöjligt att få fäste på den förrädiska svartisen och att det fanns stor risk för en praktfull vurpa, så jag styrde ner i diket där det åtminstone gick att få fotfäste. Och mirakulöst så klarade jag mig faktiskt ifrån att ramla, så när jag och cykeln landat upprätta längst ner i diket var det bara till att dra upp den igen och fortsätta färden, men jag valde nu att gå sista biten upp till stora landsvägen.
Resten av vägen till Tierp gick bra. Ingen mer lömsk svartis. Att cykla utmed en landsväg är inte så roligt men sjungande talgoxar och svartmes gjorde mig sällskap. Efter ett par timmar var jag framme vid lokalen där både vattenrall och kungsfiskare har setts och den såg väldigt spännande ut. En liten damm med rätt mycket vegetation i, belägen alldeles intill Tämnarån. Jag började vandra runt dammen på isiga småstigar och spanade noga efter mina båda målarter. En gärdsmyg knattrade till och jag fick några skymtar av den innan den försvann ner i vassen. Gärdsmyg är en av de roligaste fåglar jag vet, det är den näst minsta fågeln vi har i landet och den har en förkärlek att smyga omkring på eller nära marken, så man kan till en början lätt missta den för en mus när den slinker in under någon grästuva eller risbuske. För att vara så liten har den en förvånansvärt stark stämma och det dröjer inte länge nu innan den kommer börja sjunga för fullt.
Efter att ha balanserat över en smal spång med cykeln intill mig kom jag över på andra sidan dammen. Där träffade jag på några gräsänder och jag noterade hur fint honorna kamouflerade sig mot den gulbruna, vissna vassen. Någon kungsfiskare eller vattenrall syntes fortfarande inte till och när det så småningom började bli dags att bege sig hemåt fick jag acceptera att det blev nitlott denna gång men jag var inte särskilt missnöjd för det, för jag hade fått se en ny, fin våtmarkslokal, det var härligt vårväder och dessutom hade jag fått se gärdsmyg fint. Och jag tänkte på att även om det inte blev några färgglada fåglar den här dagen så är det inte så dumt med de brunspräckliga fåglarna heller, som smälter in så fint i det vårfärgade landskapet.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
