Blått och buskigt i blåsten

Det blev tyvärr aldrig någon cykeltur till Ledskär under våren, men i förra veckan, när fältarbetet med stenskvättorna lugnat ner sig, kom jag äntligen iväg dit. Målet var bland annat att lyssna efter vaktel på de stora fälten söder om Ledskär och att cykla förbi den plats där det i början av juni sjöng en busksångare, även om den troligen inte var kvar eftersom den inte hade rapporterats på tre veckor.

Som vanligt blåste det rätt friskt, även om det just denna dag var något lugnare, och jag hade noterat att jag enligt väderprognosen möjligen skulle få medvind både dit och hem. Men det var förstås för bra för att vara sant. Redan halvvägs mot Ledskär började vinden vrida om och sista milen hade jag tuff motvind. Att höra en avlägsen, byttande vaktel i den där vinden skulle inte bli det lättaste. Men det visade sig att de vanliga vaktelfälten ändå inte var mycket att ha i år. Vaktel gillar att sitta dold i vall och höstsådd, men här fanns nu bara slagna, gulbrända vallar och spensliga vårsådder. Så det där med vaktel fick jag ge upp.

När jag cyklade vidare hördes plötsligt mjuka, melodiska, långsamma toner mellan vindstötarna. Var det möjligt!? Jag stannade och lyssnade. JA! Busksångare! Det satt faktiskt en busksångare och sjöng alldeles intill vägen, inte långt från där det hade hörts busksångare några veckor tidigare. Arten är rätt ovanlig i vårt land och den har en av de vackraste sånger man kan tänka sig. Så i tio minuter stod jag och lyssnade till dess märkliga flöjtanden och skickliga härmningar av andra fåglar.

Efter den här fina överraskningen spelade det ingen roll om jag inte fick uppleva något mer skoj under dagen, att höra busksångaren gjorde att det absolut kändes värt de totalt tio milen på cykel. Men fler fina upplevelser skulle det visa sig bli.

Jag tog en snabb avstickare in till Karlholmsviken och där noterade jag att blåeld växte i kanten av grusvägen. Tillbaka ute på landsvägen såg jag granna blåklockor i diket och när jag kom fram till Ledskär möttes jag av en blåvinge som satt ovanligt snällt och stilla på ett blad. Jag började tänka att dagens utflykt gick i temat blått. Blåa havsvikar, blåa blommor och blå insekt.

I Ledskärsviken rådde sommarstiltje. Där var en del änder, måsfåglar och tranor på stranden, men just inget speciellt. Så vid lunchtid stod det plötsligt några storspovar och en småspov i strandkanten. De måste ha dumpit ner från himlen utan att jag märkte det. Spovarna är redan på väg söderut, enligt dem börjar hösten vid midsommar.

På vägen hem tog jag en titt vid en å och en damm där jag i höstas såg några forsärlor. Inga ärlor nu men istället hittade jag ett tjugotal blå jungfrusländor som dansade fram över dammen med sina metallblåa vingar och turkosskimrande kroppar. Otroligt snygga små varelser och jag blev kvar på platsen i en halvtimme för att försöka fånga de kvicka skönheterna på bild.

När jag fortsatte hemåt hade vinden snurrat ytterligare ett halvt varv så det började bli motvind igen. Nåväl, ingen motvind i världen kunde sänka min glädje nu efter att ha fått höra en skönsjungande busksångare och se metallblåa sländor!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.