Björnbjässe
I lördags var det premiärtur för denna höst ut till ön Björn i norra Uppland. Förväntningarna var som vanligt höga, det är alltid jättespännande att strosa omkring där ute och veta att man kan upptäcka precis vad som helst för fåglar. Och även om det skulle visa sig vara fågeltomt är det ren njutning att bara få vistas i den vackra skärgårdsmiljön.
När vi lade till vid bryggan i gryningen möttes vi av gråsiskor och bergfinkar, fjällfåglar på väg söderut. Vinden låg på från nordväst så några av oss började gå längs östra stranden, där det var lite lä och på så vis bättre för småkryp och därmed också fåglar. Vi hade stannat upp och lyssnade och spanade åt olika håll. Plötsligt fick jag syn på ett par enorma vingar bakom en stor tall. Havsörn var min första tanke men så kom fågeln ut bakom tallen och jag såg direkt att det var en uggla. ”UGGLA!!!” ropade jag högt för att varsko mina medskådare, samtidigt som jag höjde kameran för att fota den. Ugglan kom så nära att den knappt rymdes i bilden. Jag var helt inställd på att det var en jord- eller hornuggla, de ugglearter man oftast ser vid kusten, och genom kamerasökaren såg jag inte så noga hur den såg ut. Men så utbrast en av mina skådarvänner ”Det är ju en berguv!”. Ja faktiskt, det var vår allra största uggla som nu flög förbi oss på kanske bara 10 m håll! Den försvann snart ur sikte vid hamnen och vi var helt stirriga av förtjusning, den här mäktiga upplevelsen räddade dagen fullständigt, nu behövde vi inte se något mer för att vara supernöjda ändå.
Men Björn är Björn. Klart det blev mer. När vi rörde oss västerut över ön kom berguven flygande igen, förmodligen hade vi råkat gå i närheten av där den slagit sig ner. Och kort därpå meddelades det via walkie talkie att en taigasångare hade hittats i västra dungen. Det blev språngmarsch dit och vi kunde alla höra taigasångarens skarpa ”tsi-u-iit!” uppifrån trädkronorna där en massa kungsfåglar höll till, men visa sig, det ville den inte göra.
Promenaden fortsatte ut på den allra västligaste delen av Björn, dit man kommer genom att balansera på några stenar över ett litet sund. Efter att ha tagit en titt på några vadare som stod långt bort på Västerskian, grannön till Björn, började jag och en till skådare gå tillbaka mot huvuddelen av Björn. Plötsligt flög en gigantisk, brunspräcklig fågel upp från marken bara några meter framför oss. Det var berguven igen! Tänk att den hade suttit där helt osynlig för oss. Återigen fick kameran gå varm. Jag har numera instinkten att fota först och tänka sen, så innan jag knappt hunnit se vad det är som flyger upp så är jag redo med kameran. Det var jag tacksam för i detta läge. Uven flög tillbaka in mot Björn, landade tillfälligt på en sten på stranden och fortsatte sen österut över ön.
Bilder på berguv var megaroligt att få men jag ville gärna få en skymt av och lite foton på taigasångaren med. Så jag lokaliserade kungsfåglarna igen och smög in i vegetationen där jag hörde dem. De tycktes ha hittat en lagom liten vattenpuss inne i snåren där de tog en drick- och badpaus och jag ställde mig på behörigt avstånd och iakttog dem. Rätt snart hördes taigasångaren locka alldeles nära och efter en stund fick jag en snabb skymt av den mellan några vasstrån. Inte en chans att få några bilder där. Flocken rörde sig vidare och jag fortsatte smyga runt i dungen. Först efter två timmar fick jag äntligen syn på taigasångaren igen och nu satt den äntligen så till att jag kunde få några bilder på den gröna fågeln med dess karakteristiska ljusa ögonbrynsstreck och vitaktiga vingband. Tack, tack lille vän! Min vanliga strategi, att vara lugn och tålmodig, lönade sig ännu en gång.
Dagen kunde knappast bli bättre än såhär och de sista timmarna tillbringade jag med att fortsätta smyga fram mellan dignande rönnar, havtorn och enbuskar. Jag tog även en vända ut på klipporna på norra stranden, bara för att få se det skummande havet och de vackra berghällarna. Björn tröttnar man aldrig på, där ute kan jag vara hur länge som helst.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
