Bedårande vattengris
Jag var med om en helt fantastisk upplevelse i fredags! Jag hade tänkt ta en morgonpromenad i sumpskogen igen, för att se hur det går för de mindre hackspettarna där och för att se om kabbelekan slagit ut. När jag kom fram till det stora diket som man måste ta sig över via en ytterst ranglig liten bro så dök det plötsligt upp ett djur i vattnet bara några få meter ifrån mig. Bäver? Utter? Bäver! Ja det var faktiskt en bäver som kom simmande där! Den hade precis passerat mig och var på väg bortåt och när den upptäckte mig dök den med ett ljudligt plask, skapat av den platta svansen. Snart var den uppe igen och till min stora förtjusning vände den om och kom simmande mot mig! Riktigt häftigt och jag slogs återigen av hur grisliknande bävern är med sin stora nos.
Det blev ytterligare ett plask och dyk och när bävern kom upp igen såg jag hur den simmade in bland lågt nedhängande grenar längre fram vid diket för att gömma sig. Jag smög sakta och försiktigt närmare, jag skulle ju ända gå åt det hållet för att komma till bron. Bävern blev lite störd och valde så småningom att simma vidare, men först kom den rakt emot mig, ännu närmare än tidigare, och det var nästan så att jag funderade på om den hade tänkt gå till attack. Men nejdå, bävern fortsatte lugnt vidare på sin färd. Jag gick efter och när jag kom fram till bron slog jag mig ned där en stund för jag såg hur bävern simmade mot kanten längre bort och verkade planera att gå upp på land. Ja mycket riktigt, den parvlade sig upp i dikeskanten och låg där sen och vilade. Jag höll den sällskap, bara 30 meter bort, och satt så stilla jag kunde för att inte skrämma det fina djuret. I ungefär en halvtimme satt vi så, bävern och jag. En helt otrolig stund, som förgylldes extra av att orre och gök hördes spela under tiden. Det var varmt och behagligt och inte en enda mygga i farten. Ett sånt där ögonblick man skulle vilja stanna kvar i för evigt.
Men lite smolk i bägaren blev det när jag förstod att bävern nog inte mådde helt bra. Den vinglade nämligen lite när den satt där på land och även om jag inte har någon erfarenhet av hur bävrar beter sig så kände jag att det där var inte helt normalt. Jag önskar jag hade kunnat hjälpa bävern på något sätt men det gick förstås inte. Kanske var den gammal och stel eller kanske hade den drabbats av någon virusinfektion? Hur som helst, sånt hör ju naturen till tyvärr.
När jag skulle gå vidare gjorde jag en stor lov runt bävern för att inte störa den. Men tydligen hade bävern piggnat på sig för när jag kom in i sumpskogen råkade jag ånyo skrämma upp en bäver i dikeskanten och när jag tittade tillbaka i handkikaren såg jag att platsen där bävern legat och vilat var tom. Den här gången dök bävern direkt och kom inte upp igen så jag fortsatte min promenad i sumpskogen.
Så efter ett tag upptäckte jag att det kom någon där i diket igen. Bävern hade uppenbarligen stannat kvar där den dök men nu bestämt sig för att fortsätta färden. Den här gången satte jag mig på huk intill vattnet och väntade. Jag övervägde om jag skulle fota eller filma och bestämde mig för det senare. Bävern tråcklade sig förbi en omkullfallen björk och kom nu rakt emot mig i god fart. När den var mitt för mig, på kanske fem meters håll, stannade den upp en kort stund och sneglade lite på mig. Jag var helt stilla och bävern blev inte rädd den här gången utan fortsatte snart simma längs med diket, mot sjön, och jag såg hur den försvann i solglittret längre bort. Förhoppningsvis var den inte så risig ändå för den såg helt normal ut när den simmade.
Det här var ett fantastiskt fint möte, en sån där naturupplevelse som man förstår att man troligtvis aldrig kommer få vara med om igen. Jag är så glad och tacksam att jag råkade befinna mig just där, just då.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
