Babyboom i betesmarken
Nu har nästan alla mina stenskvättor kläckt sina ägg och för mig innebär det bråda dagar eftersom samtliga ungar ska förses med ringar och märkningen måste ske när de är mellan fem och sju dagar gamla. Den konstiga våren, med snöfall och många minusgrader en bra bit in i maj, gjorde att de flesta skvättorna valde att börja häcka något senare än vanligt men vädret verkar inte ha påverkat dem negativt på andra sätt för kullarna är normalstora och ungarna växer som de ska. Det lynniga vädret påverkar däremot mig negativt för det är en aning stressigt att se hur tunga regnmoln närmar sig medan man sitter med sex–sju småttingar i knäet som inte får bli kalla och våta. Men hittills har jag lyckats tajma in märkningarna mellan regnskurarna.
Oftast hittar jag stenskvättornas bon redan medan de ruvar, jag har med åren tränat upp mig så pass bra att jag numera nästan tänker som en stenskvätta. Det har hänt flera gånger att jag inte kunnat se exakt var i ett stenröse skvättorna hoppar in men när jag gått fram för att kolla lite har jag genast fått syn på hål som jag tyckt sett extra bra ut och när jag kikat in där har bona visat sig vara just där också. Det är en häftig känsla att kunna se på naturen med en stenskvättas ögon.
I ett revir hade jag ingen aning om var paret häckade men en dag kom hanen och tittade fundersamt på mig. Han sa ingenting, så jag förstod att boet inte kunde vara just där för då hade han varnat, men att han kom och iakttog mig sådär tydde på att de kunde ha kläckt nu. Snart försvann han igen och efter en stund hörde jag varningar lite längre bort och såg en skata där. ”Aha, där nånstans är förmodligen boet!” tänkte jag, för en skata kan mycket väl ta stenskvätteungar så föräldrarna har all anledning att varna om en skata är i närheten av boet. När jag gick ditåt skymtade jag något som snabbt smet in på baksidan av ett mossbeklätt stenröse. Jag hann inte se vad det var men fick känslan av att det var en stenskvätta och misstänkte att det var honan som försvunnit in till sitt bo. Så jag gick runt röset och ställde mig att glo mot det och snart kom honan ut från ett hål med äggskal i näbben. Se där ja! Kläckning pågår visst! Jag lokaliserade snabbt boet och kunde nå det genom att plocka bort ett par stenar och krafsa bort lite jord. I boet hittade jag alldeles färska ungar, en av dem hade till och med äggskal kvar på huvudet och om rumpan, så jag hjälpte den lille att bli av med skalet. Efter att ha räknat ägg och ungar i boet satte jag försiktigt hem de små parvlarna igen och lade noga tillbaka stenar och mossa. Föräldrarna är förstås upprörda just när jag är vid boet och pillar med ungarna men så fort jag går därifrån fortsätter de mata sina små som om ingenting hade hänt.
När jag började jobba med stenskvättor för 12 år sen bävade jag lite inför att hantera deras ungar. Jag hade ju sett fågelungar tidigare och tyckte de såg läbbiga ut, kala och seniga med små tussar av fjun bara. Men den nojan försvann snabbt och nu tycker jag att stenskvättornas bebisar bara är otroligt söta.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
