Andra sidan bron

Klockan fyra på långfredagsmorgonen gick jag ut med min tekopp i handen för att lyssna om någon uggla var igång. Jag trodde knappt mina öron när ett dämpat hoande hördes på håll. Slaguggla! Första gången någonsin jag hör det från tomten.

Knappt en timme senare var jag redo att cykla iväg och när jag öppnade ytterdörren denna gång studsade jag nästan tillbaka, för nu dånade det av en spelande orre på riktigt nära håll. Samtidigt hördes två kattugglor ropa. Vilken mäktig ljudkuliss! Även några koltrastar hade vaknat.

Solen var på väg upp och färgade himlen gulrosa när jag trampade iväg mot ett område med äldre skog och igenvuxna ängar som ser bra ut för ugglor och hackspettar. För att komma dit behöver jag gå till fots sista biten och passera ett brett dike. Det finns en enkel bro över diket men den har verkligen sett sina bästa dagar. Det är ett år sen jag gick här sist och mycket har visst hunnit hända med bron sen dess. Hälften av plankorna är borta och där de har suttit sticker stora spikar upp, så det går inte jättebra att balansera på de underliggande stockarna heller. Inte underlättar det direkt att hela bron dessutom börjat luta kraftigt. Så det var med väldigt försiktiga steg och lätt darrande ben som jag sakta och trevande tog mig över till andra sidan.

Inga ugglor syntes till på de enligt mig perfekta uggleängarna, men flera rådjur gick där och betade. De noterade att jag kom, men det dröjde ett bra tag innan de blev rädda och skuttade iväg. Kort därpå kom en ensam råbock knatande på ännu närmare håll. Inte heller han brydde sig särskilt mycket om min närvaro och rätt vad det var tog han några spralliga glädjeskutt i sidled, för att sen lomma vidare i sakta mak.

Inne i sumpskogen var det lugnt. Det ser väldigt bra ut för hackspettar, med gott om murkna björkar, men några spettar ville inte ge sig till känna. Däremot började två tranor trumpeta ljudligt och hela skogen fylldes av deras vackra vildmarksstämmor. Avsaknaden av störande flygplan förstärkte vildmarkskänslan.

Efter ett varv runt ängarna och björksumpskogen skulle jag ta mig tillbaka till cykeln. Ännu en nervös balansgång över den gistna bron. Det här var nog sista gången jag gick över denna bro. Även om allt gick bra nu, vill jag inte riskera att få känna på hur djupt diket är och hur kallt vattnet är.

Jag cyklade vidare till en annan ängsmark och packade upp termos och mackor. Solen värmde nu gott och flera sånglärkor sjöng över mig. Återigen njöt jag av frånvaron av flygplan och annat mänskligt buller. Det hade varit en otroligt fridfull morgon och nu höll den på att övergå i en lika fridfull dag.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.