Eko-abstinens

Efter att ha jobbat med örninventeringar i fem veckor i bland annat Dalarna och tvingats köra en massa bil, har jag byggt upp en enorm abstinens efter att ut och ekoskåda på cykeln. I fredags var jag så desperat att jag stack ut en vända på kvällen, trots att jag skulle upp tidigt på lördag morgon och jobba. Det var ljuvligt att sitta på cykelsadeln igen och känna den friska luften slå mot kinderna. En tussilago i vägkanten, första sjungande rödvingetrasten och en spelflygande morkulla gjorde mig helt nipprig av lycka. Såhär ska det vara! Frihet, inte instängd i någon bil. Jag lade dessutom märke till tystnaden. Inga störande flygplan i luften. Något positivt har Coronakrisen trots allt fört med sig.

I söndags var jag jättesugen på en lite längre cykeltur och klev upp redan 03:30 på morgonen, d.v.s. 02:30 enligt kroppen. I beckmörker och med lite för klena lampor på cykeln trampade jag iväg mot uggleskogen. En sparvuggla visslade och utifrån en äng hördes en rävs hesa skällande. Men i övrigt var det tyst. Så hördes ett annat skällande läte – en slagugglehona!

När solen gick upp satte hackspettarna igång att trumma och snart hittade jag en mindre hackspetthane som frenetiskt rörde sig från träd till träd. Det blev ytterligare några mindre hackspettar under min cykelrunda och i lövskogen som denna art trivs så bra i, noterade jag att blåsippor redan var uppe.

Jag hade ingen utstuderad plan för dagen, utan cyklade så som det föll mig in. Jag fick för mig att jag skulle kolla läget i Klardammen i Dannemora och så fort jag kom dit fick jag syn på något som såg ut som en blandning mellan en flytande stock och ett sjöodjur i vattnet. Det var en utter! I full färd med att fiska och snart såg jag hur den kom upp med en riktigt stor firre i munnen som den försvann iväg med.

Nästa infall blev att cykla vidare till Österbybruk och se om svarta rödstjärten hade kommit. Det hade den inte, men några skarpa toner fick mig att reagera och börja titta mer noggrant omkring och javisst, där på tegeltaket satt en forsärla och sjöng. Sädesärlans gula släkting som är lite ovanligare och brukar anlända något tidigare på våren.

Solen hade nu börjat värma så smått, även om det blåste svalt från nordväst, så jag fortsatte bort mot slagghögen för att spana efter rovfåglar. Det dröjde inte länge så hade jag räknat in hela tio havsörnar och två kungsörnar! Sannerligen inte var dag man har så bra örnutdelning i Uppland, jag hade visst råkat pricka in en riktigt bra örndag.

Efter en så fantastiskt fin dag, långt mycket bättre än vad jag väntat mig, bestämde jag mig för att cykla till Vendelsjön dagen därpå. Här skulle varenda ledig dag utnyttjas till ekoskådning! Enligt prognosen skulle det bli mulet, men det hindrade inte mig. Och när jag gav mig av hemifrån sken faktiskt solen, även om hotfulla snömoln tornade upp sig. Någon nederbörd skulle det inte bli enligt prognosen, så jag susade glatt vidare på cykeln. Men sedan vet jag inte riktigt vad som hände. De där stora, pampiga molnen tömde plötsligt ut allt sitt innehåll och det både snöade och haglade på tvären. För första gången, tror jag, fick jag uppleva hur det snöade rakt in i örat. Och Vendelsjön försvann nästan fullständigt bakom en gråvit vägg av snö. Men nu var jag nästan framme, så nu var det för sent att vända om.

Märkligt nog var det färre fåglar i Vendelsjön nu än när jag var här sist, i februari. Dagens aprilväder hade säkerligen en dämpande effekt på fågellivet. Men så började det kackla från skyn och flock efter flock med grågäss och bläsgäss singlade ner på vattnet tillsammans med snöflingorna.

Det blev snart hiskeligt kallt, så efter bara en halvtimme i fågeltornet begav jag mig hemåt igen. Det hade nu kommit så mycket snö att vägen var helt täckt och det blev riktigt tungt och slirigt att cykla. Det här var nog det värsta väglag jag råkat ut för denna vinter faktiskt. Men trots det bistra vädret så kände jag mig munter. Äntligen tillbaka på cykeln!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.