Äh, bara två mil extra

Tidigare i våras upptäcktes en pungmes vid Liljekonvaljeholmen i Uppsala, den hade sett ut en tilltänkt häckningsplats precis intill cykelbanan där och börjat bygga bo i en björk. Efter en vecka försvann pungmesen men sen i slutet av maj var den plötsligt tillbaka vid sitt bo och då bestämde jag mig för att cykla dit och ekokryssa den. Pungmes är ovanlig i Uppland och jag saknade den på ekolistan, så jag var i allra högsta grad motiverad att cykla de fem milen in till Uppsala.

Redan strax efter 04 på morgonen begav jag mig hemifrån eftersom det skulle ta flera timmar in till stan och pungmesen oftast bara setts vid boet på morgnarna. Det var behagligt svalt så tidigt på morgonen men inte kallt. Jag valde att leta mig in mot stan via diverse små grusvägar istället för att ta den stora landsvägen med minimal vägren och bilar som överskrider hastighetsbegränsningen med råge. Skumpigt och dant på sina håll, men ändå betydligt fridfullare. Jag noterade att syrenerna redan stod i full blom vid de hus och gårdar jag passerade.

Kvart i åtta var jag äntligen framme, något senare än jag tänkt men det gick ju inte att undvika att göra flertalet stopp utmed vägen för att lyssna på intressanta fåglar och iaktta vacker natur. Kanske var jag för sent ute för pungmesen? Men nej då, efter bara 20 minuters väntan hörde jag fina, höga, utdragna pip och pungmeshanen kom inflygande till sitt bo i björken, som nu var nästan färdigbyggt och väl dolt av alla löv. Han började påta med sitt bo, stoppade in nån tuss här och surrade fast boet lite extra nedtill. Sen kröp han in i boet och satt där stolt och betraktade sitt mästerverk. Inte svårt att förstå vad arten har fått sitt namn ifrån.

Glad och nöjd över mitt lyckade cykeldrag fick jag höra från ett par andra skådare på platsen att det nu, samma morgon, hade hittats en gulhämpling vid Örbyhus slott. Ännu ovanligare i Uppland än pungmes. Dessutom stod det några fjällpipare på ett fält i närheten. Det där är nästan mina hemmamarker, varför var det tvunget att hittas roliga fåglar just där, just den dag jag cyklat långt iväg åt motsatt håll? Jag vet dessutom att såhär på våren så är det vanligt att fåglar bara rastar kort på en plats innan de drar vidare, så det fanns inga garantier att vare sig fjällpipare eller gulhämpling skulle vara kvar dagen därpå. En tanke började gro inom mig. Skulle det kanske vara möjligt att cykla förbi Vendelsjön på vägen hem? En titt på Eniros kartsida i mobilen och snabb mätning där gav att det skulle bli ungefär två mil längre att ta den vägen hem, alltså tolv mil totalt istället för tio. Det borde jag klara. Jag har aldrig cyklat så långt tidigare men då tio mil inte längre känns så jobbigt så borde tolv också gå bra.

Så efter ett par timmar vid Liljekonvaljeholmen bröt jag upp och trampade norrut igen. Solen hade redan börjat gassa och brände rätt bra på benet som var exponerat mot söder. Jag passerade åkrar, kohagar och vattendrag och tänkte på hur mycket fint man får se av vårt uppländska landskap när man cyklar istället för åker bil. Allt jag upplevde under mitt cyklande hade varit lätt att missa om man svischat förbi i 90 knyck.

Mitt på eftermiddagen nådde jag fram till Vendel kyrka och fältet där fjällpiparna hade setts gapade tomt men jag gav mig inte så lätt utan började söka av alla fält runtikring och efter en stund fick jag äntligen syn på fyra rödaktiga klumpar som rörde sig i värmedallret långt bort. Några njutobsar blev det sannerligen inte men jag var glad att få se piparna över huvud taget.

När jag kom fram till Örbyhus slott hade jag elva trampade mil bakom mig, så det var dags att fylla på energiförrådet och i väntan på gulhämplingen, som för tillfället var tyst, slog jag mig ner i gräset bland de höga askarna, ekarna och lindarna för att knapra linschips. Gulhämplingen hade varit välbesökt av skådare hela dagen och även nu var det flera skådare på plats som jag hade trevligt sällskap av under min väntan. Så mitt i mitt prassel med chipspåsen bröt ett snabbt gnisslande igenom. Där var den! Gulhämplingen!

Man skulle kunna tänka sig att jag var ordentligt trött vid det här laget men jag kände mest en enorm glädjekick. Dels av att ha cyklat så långt, hela kroppen var full av träningsendorfiner, och dels av att ha haft sån tur med fåglarna under dagen. Det tog dock två timmar innan jag även fick se och kunde fota gulhämplingen, då den hela tiden höll till högst uppe i trädkronorna och var ytterst svårsedd. En gulspräcklig tätting bland gulgröna blad är inte det lättaste att urskilja.

Så småningom blev det dags att trampa den sista milen hemåt och även den gick förvånansvärt lätt. Klart jag var lite trött efter att ha gått upp 03 på morgonen och varit utomhus och cyklat runt hela dagen, men framför allt var jag bara väldigt, väldigt lycklig.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.