Fridfull jul i gammelskogen

Förra året väcktes en dröm om att fira jul i Florarna och i år bestämde jag mig i sista stund för att förverkliga drömmen. Jag brukar alltid cykla till Florarna, men för att hinna i tid till julmiddagen hos mina föräldrar på kvällen, valde jag att ta bilen. Det kändes lite sådär, men det hade tagit alltför lång tid att cykla på de vattenmättade, svampiga grusvägarna nu. Och bil visade sig vara klokt. Jag fick nästan sladd på ett par ställen, inte på grund av ishalka utan på grund av lervälling. Dessutom hade en bit av vägen förvandlats till sjö.

Framme vid Stormon dumpade jag bilen och började vandra söderut mot Agnsjöstigen. Jag hörde vingfladder nära vägen och smög in i skogen för att se vad det var för fågel som gömde sig där. Inget liv syntes till men plötsligt dunsade det till då en kotte ramlade ner från en gran och slog i marken. Snart kom en ny kotte farande. Jag tittade upp för att se om där satt någon ekorre, men nix, ingenting. Så dundrade ytterligare en kotte ner och jag tänkte att här får man nästan ta på sig hjälm, om granarna ska attackera på det här viset. Jag gick vidare och strax hördes några ”gypp gypp” och en flock korsnäbbar kom flygande. Aha, där hade vi de skyldiga till att det haglade kottar i skogen!

När korsnäbbarna tystnat hördes bara enstaka ”dripp dropp” från de genomfuktiga träden. Jag var tacksam att jag nyligen vaxat in mina kängor, då det på sina håll var decimeterdjupt med vatten på stigen. Utöver regndropparna och enstaka passerande flygplan, var det helt tyst. Men ute på en myr brakade det till och en tjädertupp flög iväg över de låga tallarna. Därefter blev det tyst igen.

Avsaknaden av snö gjorde skogen riktigt mörk och murrig, så jag hajade till när några knallgula, kantarelliknande tickor lyste upp på en murken björk och en algklädd gran hade nästan samma färg som ledmarkeringarna.

När jag närmade mig Stora Agnsjön flög återigen en stor, svart fågel iväg bland träden. Men inte lika stor och bullrig som tjädern utan denna gång var det en spillkråka. Spillkråkor är notoriskt svåra att fotografera och jag kom att tänka på den häcklande hackspetten under Kalle Ankas djungelexpedition. Lite så kändes det när spillkråkan tittade fram än här, än där, och plötsligt flög sin kos. Men att få uppleva Kalle Anka-hackspetten i verkligheten istället för att sitta och titta på TV var mycket roligare.

När jag kom fram till Lilla Agnsjön hade en trolsk dimma smugit sig fram bland träden på andra sidan sjön och jag hälsades välkommen av en korp, vars kraftfulla läte ekade i stillheten. Mitt mål för dagen var Agnsjökojan och efter drygt två timmars promenad var jag nu framme. Jag klev in i den mysiga stugan och började med att tända några ljus och plocka fram termosen och ett par julklappar jag fått av en vän. I total tystnad öppnade jag mina fina presenter, sedan sippade jag på mitt te och mumsade i mig en hembakad lussebulle. Mer julefrid än såhär går inte att uppnå och jag var så nöjd över att jag gjort verklighet av min dröm om att fira jul i Florarna.

När jag kom ut från stugan hade det redan börjat bli mörkare ute. Jag skyndade på för att hinna tillbaka innan det blev helt svart och från skvattramen jag plöjde igenom steg en aromatisk doft. En doft som jag från och med nu kommer att förknippa med jul.

Jag hade inte hunnit långt då en järphöna for iväg nära stigen och efter att ha smugit efter henne kunde jag få några bilder på långt håll. Tillbaka vid Stora Agnsjön flög ytterligare en järpe upp precis intill stigen, denna gång en tupp. Vilken otrolig tur jag hade med skogshöns denna dag! Både tjäder och två järpar, det är verkligen inte var dag man ser det.

När jag kom ut på tjädermyren igen stannade jag till för att ta en bild på den rödbrungröna vyn och så fort jag stannade upp hörde jag ljudliga plumsanden. Minsann, där kom tre älgar stövlande rakt mot mig! Jag höjde kameran för att ta några bilder och så fort älgarna hörde klickljuden från kameran tvärnitade de och spände öronen åt mitt håll. Vilken otrolig hörsel de har! Efter en stund bestämde de sig för att det var bäst att vända om och jag fortsatte promenaden med hjärtat bultande av upprymdhet. Tre älgar slår Tjuren Ferdinand med råge!

I det allra sista dagsljuset kom jag tillbaka till parkeringen vid Stormon. Vilken fin julafton jag hade fått! Lugn och ro och förvånansvärt många häftiga djur- och fågelmöten. Det här med att fira jul i Florarna var inte dumt alls, det får kanske bli min nya jultradition.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.