Grymt häftig svinotta

Jag skulle egentligen ut och lyssna efter en pärluggla som hade hörts vid Florarna men när jag kom fram var det helt tyst, sånär som på en taltrast som sjöng lite diskret. Rätt snart vaknade även en orre och en koltrast och stämde in i kören, liksom en ringduva. Fler och fler fåglar anslöt i takt med att det ljusnade och det slog mig att jag har nog aldrig stått och lyssnat såhär aktivt till hur naturen sakta vaknar, individ för individ. Det var en speciell känsla.

På vägen dit hade jag i varje fall fått höra en kattuggla som hoade för fullt. Medan jag stannade till med cykeln för att lyssna på den, uppmärksammade jag några mörka klumpar långt ute på ett fält. Det var så pass mörkt ute att jag inte kunde se klumparna om jag tittade rakt mot dem utan jag var tvungen att använda det perifera seendet för att urskilja dem. Mörka klumpar ute på öppna marker brukar bara betyda en sak. Vildsvin. Och det gjorde det nu också! Sex–sju grisar gick där ute och bökade tillsammans.

På väg tillbaka från den uteblivna pärlugglan hoppades jag att vildsvinen skulle vara kvar, så att jag kanske kunde få en möjlighet att fota dem när det blev tillräckligt ljust. Att få bild på vildsvin har länge stått på önskelistan.

När jag närmade mig den lilla slätten parkerade jag försiktigt cykeln och fortsatte sen vägen fram till fots. Grisarna var kvar! Och de märkte visst inte att det kom en människa tassande i skumrasket, så medan det sakta blev allt ljusare kunde jag sitta på huk i vägkanten och fota grisarna. Även om vildsvin ställer till en del problem för markägare, så är det riktigt spännande med vilda grisar i naturen tycker jag.

Ett av vildsvinen var tydligt större än de andra och jag misstänker att det var galten. Han kom traskande snett mot mig och stannade sen upp för att böka. Tidigare har jag tyckt det varit lite läskigt att möta vildsvin, men den rädslan har nu helt försvunnit då jag märkt hur skygga de är och det dessutom inte verkar som att de ger sig på människor annat än om man skadar dem och ja, det tänker jag då rakt inte göra.

Efter drygt en kvart hos vildsvinen verkade det som att galten fick syn på något i fjärran för plötsligt höjde han huvudet och stelnade till, sen vände han om på en femöring och kutade bort till sin familj och tillsammans dundrade de iväg mot den trygga skogen.

Pärlugglan i Florarna då? Nej den blev det aldrig något med, men bara någon vecka senare fick jag istället höra en pärluggla hemifrån tomten!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.