Månskådning
Det frasade under fötterna och kylan bet ordentligt i näsan när vi pulsade ut mot fågeltornet vid Varggropen. Halv sex på morgonen och minus 20 grader. Är man tokig, eller? Nej bara lite mångalen. Nu skulle det äntligen ske – blodmånen. När den röda månen visade sig för några år sen så var det molnigt här i Norduppland, först efter ett par timmars väntan mitt i natten fick jag äntligen en skymt av en blekrosa skapelse då molnen tillfälligt gled isär. I somras såg det mer lovande ut, det hade varit klart flera dygn i sträck. Men lagom till att månen gick upp så vällde en tät molnbank in och den här gången blev det inte ens en liten glimt av blodmånen. Men nu, den 21 januari 2019, skulle det förhoppningsvis bli tredje gången gillt!
Jag vaknade spontant halv fyra på morgonen och tittade ut genom fönstret. Och möttes av en intensivt lysande fullmåne. Yes! Den här gången skulle det nog gå vägen! Jag försökte somna om, men det gick inget vidare, jag var alldeles för förväntansfull. Vid halv fem såg det ut som att någon började äta av månen från vänster, sakta men säkert blev den mer och mer naggad i kanten. Nu var månförmörkelsen på gång! För att inte riskera att månen gick och gömde sig bakom en massa träd, bestämde jag och sambon oss raskt för att köra till Vendelsjön där det är fri sikt åt alla håll. Under färden dit såg vi månen hela tiden och hur den stadigt blev allt mindre. Väl framme vid parkeringen till fågeltornet försvann så den sista skärvan av månen.
Så, i mörker och bitande kyla, pulsade vi ut genom det tjocka snötäcket, ut till Varggropen. Till en början imponerade månen inte särskilt mycket alls, den såg mest mörk och grådassig ut. Men så började en röd ton framträda och där var den, den omtalade blodmånen! Att fotografera en mörk måne var inte det lättaste, det var ett fasligt fixande och trixande med olika inställningar på kameran innan bilderna äntligen började bli hyfsat skarpa och lagom exponerade. Inte underlättades arbetet av att såväl fötter som händer snart var stelfrusna.
Någonstans hade jag läst att den häftigaste blodmåneupplevelsen skulle inträffa strax efter sex på morgonen, men även runt kvart i sju, när solen började gå upp, skulle något anmärkningsvärt inträffa. Så med bortdomnade fötter blev det till att stå i tornet i närmare en timme, för att få ta del av det utlovade månfenomenet. Och jo minsann, på angivet klockslag började blodmånen få som en påvemössa på sig. Om en mörk skugga hade ätit upp månen ett par timmar tidigare, så var det nu istället ett starkt ljus som intog månen bit för bit snett uppifrån vänster.
Väl tillbaka i bilen hade jag varken någon känsel i fötter, händer eller tår, men det var häftigt att få uppleva hela månförmörkelsen och den mytomspunna blodmånen. Nästa gång blodmånen visar sig är visst på nyårsafton 2028 och jag kan inte tänka mig en bättre ersättare till fyrverkerier, än en präktig, röd måne. Men en timme ute i mörker och 20 minusgrader blir det nog inte igen.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
