Äntligen vinter och skidan den slinter

Så blev det vinter på riktigt då och jag har tagit en första skidtur. Ljuvligt! Jag får en nästan obeskrivbar lyckokick av att åka skidor, i synnerhet om det, som häromdagen, är strålande sol. Det bar iväg ut på en liten sjö, jag tänkte att på isen räcker det nog utmärkt med bara en decimeter nysnö, där riskerar jag inte att trampa igenom och skrapa sönder skidorna mot rötter och stenar. Snön var mjuk och jag gled emellanåt lite grand i sidled men över lag gick det bra och jag susade fram i de vassgator jag kunde hitta. Här och där korsades min väg av spår från räv, hare och gnagare men så fick jag syn på större spår, någon som gått med rejäla kliv och rak kurs. Jag anade genast vad det var och stannade till för att titta närmare på spåren. Runda, asymmetriska tassavtryck utan synliga klomärken, ca sju centimeter stora – lodjur! Vad kul! Men åh vad jag önskar att jag hade varit där just då när lon kom gående genom snön.

Istället för lo fick jag se en räv sitta och spana på långt håll men när den lade märke till mig satte den iväg i full fart. Senare hörde jag käcka ”ping ping” och fick se några skäggmesar komma flygande lågt över vassen. Skoj! Jag har letat efter dem flera gånger den senaste månaden utan att hitta dem, så jag trodde att de hade flyttat söderut över vintern. Men när jag dagen därpå återvände till samma plats med stora kameran, i hopp om att få bilder på de charmiga fåglarna, syntes de naturligtvis inte till. Istället fick jag nöja mig med att fota vacker rimfrost.

Ytterligare en kanonhärlig skidtur hann jag med men nu lovar SMHI plusgrader så nu får jag väl byta ut skidorna mot cykeln igen.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.