Dunbollar och smaragder
Det har häckat både smådopping och kungsfiskare i Årike Fyris i år, två lite ovanligare fågelarter som jag var sugen på att få in på min ”ekoårslista”. Med över fyra mil till Uppsala skulle det bli en rejäl cykeltur för att få se dem så jag inväntade en dag då det inte blåste fullt så mycket. Slätterna runt Uppsala är inte roliga att forcera i kraftig vind. Jag hade dessutom spanat in på kartan hur jag skulle kunna ta mig till Uppsala främst via småvägar, så jag slapp cykla utmed den vältrafikerade landsvägen med minimala vägrenar.
Det var oerhört skönt att cykla genom skogen och det småbrutna odlingslandskapet men det visade sig att de första 2,5 milen in mot stan utgjordes av gropiga, skumpiga grusvägar så det tog tre timmar innan jag var framme vid dagvattendammen i Årike Fyris, där smådoppingarna häckat. Jag hörde direkt späda, pipiga läten och fick genast syn på doppingarnas tre små dunbollar. Vilka sötnosar! Mamma eller pappa dopping dök konstant och kom upp med småfisk åt sina hungriga ungar. Det är sent för doppingar att ha ungar nu, så jag hoppas det blir en mild höst så att de små klarar sig.
Redan när jag kom fram till dagvattendammen slogs jag av hur mycket högörter det fanns runt dammen och att det såg fint ut för blåhake. Men det var först när jag var klar med doppingskådandet som det började smacka från tistelodlingen och två blåhakar for upp i toppen på vegetationen för att kolla vad jag var för en. Så här första halvan av september hittar man blåhakar i var och vartannat dike på slätterna samt vid våtmarker, de rastar här i Uppland innan de ska vidare mot sydost.
Efter fina obsar på smådoppingar och blåhakar cyklade jag vidare till ån för att spana efter kungsfiskare. De har häckat i närheten av Vindbron och oftast setts därikring så jag slog mig ner i kanten intill ån strax norr om bron. Det dröjde inte länge så svischade ett blått streck förbi. Kungsfiskaren! Efter ytterligare en Stålmannenlik passage landade kungsfiskaren i ett buskage på andra sidan ån, snett emot där jag satt, och där blev den sen kvar i en halvtimme. Det gick ju lysande det här!
Jag unnade mig att sitta kvar och slöa hos kungsfiskaren en bra stund innan det var dags för återfärd. Med ett par mil på gropiga grusvägar framför mig, vilket kräver mycket stående trampning, kunde jag behöva ladda batterierna ordentligt.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
