Så gick det för Zelora
I början av fältsäsongen berättade jag om hur glad jag var att den stenskvätteunge jag förra året ringmärkte som min 999:e unge kommit tillbaka i år. Jag döpte henne till Zelora, efter de färgringar hon har på sitt högra ben. Först såg jag henne i ett revir där det är högvuxen vall men där blev hon inte långvarig, det dög uppenbarligen inte. Så småningom slog hon sig istället ner i en kortbetad kohage, tillsammans med den hane hon valt ut. Även han är född förra året men saknade ringar, d.v.s. kommer troligen inte från vårt undersökningsområde.
När Zelora väl hade bestämt sig för var hon ville bo så gick det undan. I mitten av maj såg jag hur hon byggde bo i en stenmur där i kohagen. Jag kände direkt igen platsen, just det hålet i muren har varit populärt hos andra stenskvättor tidigare år. Det tar några dagar för en stenskvätta att bygga sitt bo, som består av en bale av gräs, fint bäddad med fjädrar, päls och annat mjukt som skvättorna kan hitta i naturen. När boet är klart lägger honan sina ägg, vanligtvis 6–7 stycken, och hon lägger ett om dagen och börjar inte ruva förrän hela kullen är klar. Själva ruvningen tar sedan ca två veckor och jag brukar se till att inte störa vid boet förrän jag vet att honan ruvar, för då är risken minimal att hon överger sina ägg.
I slutet av maj tyckte jag det var dags att ta en titt på Zeloras bo och se hur många ägg hon lagt, så jag ställde mig på behörigt avstånd och väntade. De dröjde bara drygt tio minuter så kom hon ut från boet för att födosöka. Jag tog en snabb titt och kunde med en ficklampas hjälp se att det fanns sex ägg i boet.
Den 9 juni såg jag Zelora ute i hagen när jag gick förbi för att kolla läget så då passade jag på att lysa in till boet igen för jag tyckte det borde vara kläckningsdags. Jomen visst, i boet syntes små ungar! Jag tog försiktigt ut dem för att räkna dem och se hur gamla de var, för att veta när jag skulle komma tillbaka och ringmärka dem. Det var fem små knyten, alldeles nyfödda, och ett ägg som ännu inte hade kläckt.
Sex dagar senare var det dags att förse småttingarna med ringar. När man ringmärker fåglar får de alltid en metallring med ett individuellt nummer på men våra stenskvättor får dessutom några färgringar i plast för att vi lätt ska kunna se vilka individer det är. I år får alla stenskvättor en vit ring som talar om att de är märkta 2017 och sen fick den här kullen en svartvitrandig ring överst på högra benet, som visar vilket revir de är födda i. Jag tyckte det passade extra bra med zebraring till just den här kullen eftersom deras mamma har en sådan.
Under midsommarhelgen blev ungarna 15 dagar gamla och då är det redan dags för dem att lämna boet. Mamma Zelora varnade intensivt när jag närmade mig muren. Strax utanför ingången till boet satt en liten dunboll men den hoppade snart ner och gömde sig. Första dagarna ute är ungarna riktigt dåliga flygare och kommer någon fara försvinner de kvickt ner i något stenröse för att ta skydd. Först någon vecka efter att de lämnat boet har de blivit så pass säkra på vingarna att de törs stanna kvar uppe, men då kan de å andra sidan vara lite väl djärva och inte ha förstånd att fly undan i god tid när något rovdjur kommer. Ungarna är upptagna med att tigga mat av sina föräldrar och lyssnar inte alltid så noga när dessa kommer med förmaningar.
Igår hälsade jag på Zelora och hennes familj igen. Både hon och hennes make, som nu har fångats och fått färgringar han också, varnade för fullt och till min stora glädje såg jag alla sex ungar ute. Hela kullen har alltså klarat sig! Det är tyvärr annars vanligt att många fågelungar slutar sina dagar i munnen på en katt men även kråkfåglar och bilar utgör hot mot ungarna. Lustigt nog häckade en släkting till Zelora i grannreviret i år och även han har fått alla sina ungar på vingarna. Jag gläds med både honom och Zelora och jag hoppas att några av deras ungar överlever till nästa år och då återvänder till Lagga de också.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
