Den som gapar efter mycket…
… blir ofta mätt och belåten. Hela vintern har det hållit till en hökuggla på ett hygge bara ett par mil hemifrån så då får man förstås passa på att åka dit och titta på den med jämna mellanrum. Ibland syns ugglan inte till så det gäller att ha lite tur. När jag kom dit för några dagar sen fick jag syn på ugglan rätt snart, den satt högt uppe i en torraka och hade en stor gnagare i ena foten som den då och då smaskade i sig bitar av. Däremellan tittade den upp för att se vad som hände runtomkring. För att få lite bilder på den smög jag närmare, hela tiden med koll på ugglan för att se att den inte verkade bli störd. Det nyfallna, närmare decimetertjocka snötäcket gjorde det lite nervöst att gå på hygget, det hade inte varit roligt att råka trampa ner i någon grop eller snubbla på en gren eller lös sten som osynlig gömde sig under snön. Särskilt inte med kamera och kikare. Men det gick bra, jag kunde ställa mig endast 20 meter från hökugglan och ta stöd med kameran mot en högstubbe i lagom höjd. Ugglan tog knappt någon notis om mig och jag slapp trilla omkull på hyggeshinderbanan.
Jag kunde inte riktigt se vad det var för något som ugglan fångat men förmodligen var det en stor sork. Man är van från naturfilmer att ugglor sväljer sina byten i ett stycke men den här gnagaren var uppenbarligen för stor att sätta i sig på en gång så hökugglan tog en tugga av den då och då. Men när hälften av bytet återstod tyckte visst ugglan att den inte kunde hålla på och smådutta längre utan då tryckte den med viss möda in hela biten i näbben. Jag har aldrig sett en uggla gapa så stort och jag visste inte ens att de kunde göra det. Lite övermodigt var det nog för det tog någon minut innan ugglan lyckades svälja gnagaren och den fick göra som hulkliknande rörelser med huvudet för att få ner matbiten.
Därefter var det en mycket mätt och belåten uggla som satt i sitt träd och plirade. Solen hade kommit fram och värmde gott denna dag trots blåst och ett par minusgrader. Och ugglan såg så nöjd, så nöjd ut. Den brydde sig fortfarande inte om att den hade sällskap på hygget och när jag efter en timme började gå mot bilen igen satt ugglan kvar i sitt träd. Och då var även jag nöjd. Kan jag gå fram mot en fågel eller ett djur, titta på och fota den och sen gå därifrån igen medan fågeln/djuret är kvar, då känns det riktigt bra. För jag vill störa så lite som möjligt när jag är i naturen.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
