Vem är det som gnisslar vid ån?
Eftersom det inte gick så bra att hitta strömstare vid Forsmark tänkte jag göra ett försök i Vattholma istället, där brukar det alltid hålla till strömstarar om vintern. Efter senaste mildvädret hade jag en förhoppning om att småvägarna mot Vattholma skulle ha blivit cykelbara igen. Och ja, första kilometrarna gick bra men snart blev det allt isigare och jag tvingades kliva av cykeln och gå där det var som värst, alternativt cykla så sakta att risken för en kraftig vurpa minimerades. Jag insåg att i den här takten skulle jag inte hinna fram och tillbaka till Vattholma innan det blev mörkt så fanns det måhända något annat trevligt utflyktsmål jag kunde ta istället denna dag? Men jag kunde inte komma på något bättre, i varje fall inget som innebar garanterat isfria vägar, så jag fortsatte en bit till.
Plötsligt ropade en sparvuggla nära vägen, trots att det var mitt på ljusa dagen. Det har jag bara varit med om någon enstaka gång tidigare, annars är det främst i gryning och skymning man hör dem. Upprörda mesar bekräftade att det satt en liten uggla i skogen, det blir alltid uppståndelse när småfåglarna hittar en uggla. Kort därpå flög en tjäderhöna upp framför mig och fortsatte längs med vägen en bra bit så jag hann se henne fint i handkikaren. Det var ju riktigt trevligt i skogen idag! Jag bestämde mig för att göra som så att cykla bortåt halva tiden av de sex timmar jag hade på mig innan det skulle skymma och så vända hemåt igen efter tre timmar, så fick jag se hur långt jag hann på den tiden.
Jag hade inte riktigt koll på exakt var jag var någonstans men rätt vad det var kom jag fram till Skyttorp och då väcktes hoppet att jag kanske skulle hinna till Vattholma med, eller åtminstone en bit till åt det hållet. Nedanför en gräsplätt skymtade Fyrisån och jag fick ett infall att cykla ner dit, även om det såg ut att ligga lite is på ån och vara för stilla vatten för att tilltala strömstare. En porlande liten bäck som såg mer strömstarelämplig ut ringlade ner mot ån men det var så mycket buskar och träd kring den att någon strömstare knappast skulle trivas där.
När jag precis hade parkerat cykeln vid ån och tagit ett par bilder hördes några gnisslande, svirrande toner. Men vad nu då, det där låter ju som en sjungande strömstare!? Jag spejade febrilt nedströms ån och fick snart syn på det vita bröstet på en strömstare som satt precis vid utloppet från den lilla bäcken. Haha! Vilken lycka! Och vilken tur! Nu behövde jag ju inte fortsätta till Vattholma! Jag smög lite närmare strömstaren för att se den bättre och efter en stund flög den iväg uppströms ån och landade på iskanten nära min cykel. Där började den leta mat genom att sitta och spana ner i vattnet och så plumsa i och försvinna ner under ytan så bara ringarna på vattnet avslöjade var fågeln var. Snart kom den upp igen med ett byte – favoritmaten husmask, som egentligen inte är någon mask utan en nattsländelarv.
Efter ett tag fortsatte strömstaren ytterligare en bit uppströms och jag gick tillbaka till min cykel för att äta lunch jag med samt ta en titt på matresterna från strömstaren, det tomma ”huset” som den skakat fram larven ur. Passande nog fanns ett picknickbord intill ån som jag kunde slå mig ned vid. Medan jag tuggade på min matsäck hörde jag hur det började gnissla och svirra från ån, det var strömstaren som återigen börjat sjunga – nu från en liten pinne vid åkanten. Det här kan nog vara ett av de bästa sätten att äta lunch på tänkte jag. Ute i naturen, en dag med klarblå himmel och ingen vind och så en strömstare som står för lite musikunderhållning.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
