Stillsam stund med snösiskan
Det är ofta så när man vistas i naturen att man råkar ut för överraskningar. I förra veckan cyklade jag till Florarna för att ännu en gång leta efter järpe och tretåig hackspett. Det var lite blåsigt denna dag men utöver knirkande träd var det nästan helt tyst i gammelskogen. Jag hörde någon kungsfågel precis i början av stigen men sen märktes det inte av något liv alls. Först hade jag inte tänkt gå ut på själva myren men så fick jag för mig att ta en sväng ut på spången ändå bara för att se hur där såg ut just nu. Det var mest murrigt och disigt så jag återvände snart in i skogen igen. När jag kom tillbaka till bron över Gammelån flög en liten fågel upp på rätt nära håll och jag kunde snart se att det var en snösiska. Så kul! Inte ofta man ser den arten, släktingen gråsiska är betydligt vanligare.
Först trodde jag att snösiskan skulle bli störd av min närvaro och flyga iväg men den började istället födosöka i vissna örter intill ån och bjöd på riktigt fina observationer. Det kan vara svårt att skilja snösiska från gråsiska om man inte ser fågeln så bra men här kunde jag lätt bocka av karaktär efter karaktär, så som helt vit övergump och förhållandevis liten näbb. Snösiska har jag inte lyckats se under någon cykeltur tidigare i år så det blev art nr 207 på min ekoårslista. Dessutom kunde jag kryssa den i det pågående ”novemberrallyt” men jag var tvungen att backa cirka 30 meter för att hamna på rätt sida om kommungränsen, enligt tävlingsreglerna måste man observera alla fåglar från den kommun man tänkt tävla inom och eftersom jag valt Östhammar gällde det att hålla reda på var kommungränsen gick då en stor del av Florarna ligger i Tierps kommun. Men så snart jag förvissat mig om att jag befann mig på rätt sida kommungränsen och jag sett snösiskan även därifrån, så gick jag tillbaka till bron.
Jag rörde mig försiktigt för att inte skrämma snösiskan, mestadels satt jag på huk på den lilla träbron, men siskan verkade inte särskilt bekymrad alls över min närvaro, kanske snarare tvärtom. För efter en stund flög den upp på bron och hoppade bara några meter ifrån mig och sen kom den flygande nästan rakt emot mig och landade på marken på endast en meters håll. Det är inte ofta man får möjlighet att studera en fågel på så nära håll att man inte ens behöver kikare och det är en fantastisk känsla när ett vilt djur självmant kommer så nära en.
Jag blev förstås sugen på att försöka få någon bild på snösiskan nu när jag hade den på så pass nära håll men det var inte det lättaste för det var alldeles för dåligt fotoljus inne i den mörka skogen. Men efter lite fipplande med kameran (det tog sin lilla tid innan jag hittade var man ändrar ISO-värdet) och efter att ha kommit på att jag kunde använda broräcket som stöd så gick det något bättre, det blev inte längre bara sudd på bilderna. Men det visade sig ändå sen att av drygt 1200 bilder på snösiskan så blev det bara två stycken skarpa bilder. Jo, jag tog faktiskt ca 1230 bilder på siskan. Tiden flög iväg medan jag studerade den näpna fågeln, jag var så inne i fotandet och i att bara vara där mitt i skogen tillsammans med en så orädd fågel. Fingrarna domnade nästan bort av kyla men mitt hjärta var så varmt av kontakten med snösiskan och stillheten i skogen att jag förträngde iskalla händer och kurrande mage. Det är inte var dag man får uppleva något sånt här, så det gäller att passa på.
När jag så småningom bestämde mig för att gå vidare upptäckte jag att jag hade tillbringat ungefär en och en halv timme tillsammans med snösiskan och jag insåg att det inte var mycket tid kvar att leta järpe och tretåig hackspett på innan det skulle bli mörkt. Det hade faktiskt redan börjat skymma lite så jag pinnade på genom skogen för att åtminstone hinna tillbaka till cykeln innan det var alldeles kolsvart ute. För någon ficklampa hade jag såklart inte tänkt på att ta med.
Rätt vad det var började en tallbit flöjta, det är nog ett av de vackraste fågelläten som finns. Mjuka, fylliga ”fiddelli” eller ”pylly”. Och strax därpå flög en tjäderhöna upp intill stigen framför mig. Tänk vilken fin utdelning det blev denna dag, både tallbit och tjäder och så snösiska som jag absolut inte hade förväntat mig här mitt ute i skogen. Med de här fina mötena kändes det rätt okej att sen behöva trampa hem i mörkret på snorhala småvägar.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
