Hökuggleinvasion

I förrgår var jag med om en helt otrolig händelse. En vän hade bjudit ut mig att komma och skåda tillsammans med honom och en annan vän på Gräsö. Det såg jag fram emot, jag hade inte träffat dem på länge och det är alltid härligt att vara vid havet. Dessutom hade min vän sett hela fyra hökugglor komma insträckande där dagen innan så det fanns goda förhoppningar om att få se någon sådan.

Redan kvart i sju på morgonen var vi på plats på berghällen på nordöstra Gräsö. Jag började med att spana ut över havet och att beundra den knallröda rönn som stod ut så vackert mot de gråa klipporna. Över havet var det lugnt, det kom en del lommar långt ut men annars var det klent med sträckande fågel.

Vi hade bara stått där i 20 minuter så sa min vän ”Nu kommer en hökuggla!”. Ja minsann, ute över Örskär kom en hökuggla flygande i en bågformig, märklig flykt med stela vingslag varvat med glid och den påminde om en blandning mellan duvhök, ringduva och tofsvipa. De ljusa banden över skuldrorna syntes på långt håll. Ugglan korsade Örskärssundet och landade tillfälligt i en grantopp på Gräsösidan innan den fortsatte söderut på Gräsö och försvann ur sikte i skogen för oss. Direkt efteråt kom ännu en hökuggla i samma bana. Det här bådade ju riktigt gott! Kanske skulle vi komma upp i fyra hökugglor den här dagen också och därmed tangera Upplandsrekord? Men det blev bättre än så. Strax innan kl. 08 kom en tredje hökuggla och 40 minuter senare kom en fjärde. Sen dröjde det drygt en timme men då lossnade proppen och det kändes som att det bara vällde in ugglor för ibland tog det bara några minuter innan någon av oss fick syn på en ny hökuggla över Örskär. Kvart över elva var vi uppe i hela 11 hökugglor och vi visste att det fanns ett gammalt sträckrekord från Västerbotten om 12 hökugglor och det hade varit roligt att slå. Vid det här laget hade vi släppt havet nästan helt och stod nu alla och spanade över skogen mot Örskär. För samtliga ugglor vi hade sett hade följt ungefär samma bana. De dök upp mitt över Örskär, tog lite höjd när de passerade sundet och försvann in i skogen väster om oss. De flesta på ganska långt håll men en av ugglorna kom insträckande rakt över oss och då ångrade jag att jag inte hade tagit med stora kameran. Men jag lyckades i alla fall filma den med mobilen genom tubkikaren. Flera av ugglorna slog sig tillfälligt ned i grantoppar innan de fortsatte inåt land men det var svårt att fota dem genom tuben eftersom det var långa avstånd.

Så kl. 12:24 hände det – en tolfte hökuggla kom flygande! Vi tittade på varandra och flinade stort och det kändes som att vi hade gjort ett avgörande mål i en VM-match. Det var en ofattbar känsla, vi fattade knappt vad vi just varit med om. TOLV sträckande hökugglor!? Det är definitivt nytt rekord för Uppland och det är även nytt sträckrekord under hösten för hela Sverige för det gamla sträckrekordet från Västerbotten var i maj och dessutom var det 31 år sen.

Tyvärr var vi tvungna att lämna lokalen kl. 13:45 men vid det laget hade vi inte sett någon mer uggla på närmare 1,5 timme så det kändes som att den stora sträcktoppen hade varit. Men vi kan såklart ha missat någon eftersläntrare som kom in sent på eftermiddagen.

Var ugglorna kom ifrån kunde vi inte begripa, de kom då inte österifrån i varje fall för vi såg ingenting när vi tittade i den riktningen. Antingen måste de ha kommit in tidigare till Örskär och övernattat på ön eller så har de kommit insträckande norrifrån, ur sikte för oss på Gräsö. Vi tror på det sistnämnda för hade ugglorna övernattat på Örskär borde de allihop ha lämnat ön tidigt på morgonen, inte som nu komma jämnt utspritt under hela förmiddagen.

Var ugglorna kom ifrån och vart de sen tog vägen hoppas vi få svar på senare när alla hökuggleobservationer under hösten sammanställs. Det är helt klart en invasion på gång, kanske den största genom tiderna? Och vill man se hökuggla så bör man passa på nu, det är goda chanser att hitta en hökuggla i framför allt norra och östra Uppland. Oftast hittar man dem på hyggen, sittande högt upp i någon torraka, men de kan också dyka upp i andra mer öppna miljöer, som jordbrukslandskap med inslag av träd och buskar.

Jag var sugen på att försöka få in hökuggla på min ekolista också för jag hade ju åkt bil till Gräsö så då kunde jag inte kryssa hökugglorna på ekolistan. Därför tog jag igår en cykeltur till ett hygge där min sambo för några dagar sen hade fått se en hökuggla. Men av den syntes nu inga spår, jag satt och mumsade på min medhavda lunchmacka på hygget och var där i 1,5 timme men såg bara korpar, havsörnar och en fjällvråk. Jag cyklade, på oerhört knackiga och bumpiga grusvägar, förbi fler hyggen men nej, ingen hökuggla någonstans. Så på hemvägen, efter att ha cyklat ca 3 mil, fick jag ett infall. Tänk om jag skulle ta och sticka upp på den där gigantiska grushögen utanför Österbybruk? Man har bra utsikt därifrån så sitter det nån hökuggla i nån trädtopp nånstans har jag goda chanser att se den. Dessutom slog det mig att området nedanför grushögen består av björkskog som ju faktiskt påminner väldigt mycket om hökugglornas hemmamiljö, fjällbjörkskog. Lite trött var jag men jo, det fick bli en tur upp på grushögen.

Jag hade inte mer än hunnit upp på toppen på grushögen så kom en hökuggla flygande från höger och passerade rakt framför mig på nära håll för att sen landa i en björk kanske 20 meter bort. Wow! Jag trodde knappt mina ögon men för en gångs skull så stämde det perfekt mellan kunskap, erfarenhet, tur och intuition. Hökugglan tyckte visst, precis som jag tänkt, att den här platsen var en utmärkt hökugglebiotop. Men jag hade ju inte räknat med att upptäcka en hökuggla sådär direkt och på så nära håll.

Jag tvärnitade med cykeln och packade upp kameran ur ryggsäcken och gick tillbaka ett par meter för att komma undan lövridån som för tillfället skymde ugglan där den satt. Jag var beredd med kameran för jag anade att ugglan snart skulle lyfta och jo, så fort den fick syn på mig så lättade den från trädet, flög nästan rakt emot mig och fortsatte sen vidare från det håll den först hade kommit.  Jag stannade kvar där uppe på grushögen och spanade och så småningom återfann jag ugglan, sittandes i toppen av en död björk.

Det här var ett par helt sanslösa hökuggleupplevelser och det är förmodligen bara början på en hökuggleinvasion som kan komma att bli rekordstor. Det ska bli oerhört spännande att följa vad som händer på hökugglefronten under hösten!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.