På språng i urskogen

I lördags fick cykeln stanna hemma och vila, istället tog jag bilen till Fiby urskog för att ta en springtur där. Med allt cyklande finns det sällan tid och ork att springa, vilket annars är min huvudsakliga motionsform, men nu skulle det äntligen bli av. Tanken har väl funnits tidigare att det vore roligt att springa den slingriga, steniga, rotfyllda stigen genom Fiby men jag har aldrig gjort slag i saken. Förrän nu.

Så fort man kommer in i Fiby urskog är det som att hamna i en annan värld. En riktig trollskog med massor av mossa, lavar, stenar och omkullfallna träd. Luften är frisk och den här dagen kändes den ovanligt fuktig men inte så pass att det blev något regn utan det var alldeles lagom att springa i. Jag hade nästan glömt hur härligt det är att springa i skog, det är nya sinnesintryck hela tiden och i Fiby får man ständigt se var man sätter fötterna, det är ett konstant trippande mellan stenar och rötter och ett och annat hopp över träd som fallit över stigen blir det också.

Som fågelskådare har jag öronen ständigt påkopplade och lyssnade uppmärksamt till alla läten som hördes medan jag sprang. När jag närmade mig sjön så hördes plötsligt en vacker, fallande sångstrof som direkt fick mina parabolöron att reagera. Mindre flugsnappare! Jag spetsade öronen och hörde ytterligare några strofer. Jo det var absolut en mindre flugsnappare som satt där och sjöng! Jättekul, det är flera år sen jag såg eller hörde den arten.

När man befinner sig i gammelskog vill man förstås passa på och njuta av lugnet där så efter ett roligt och skönt springvarv fick det bli ett till varv, nu i promenadtempo. Mindre flugsnapparen satt fortfarande och sjöng vid sjön och jag ångrade att jag inte hade tagit med någon kikare så jag kunde fått se den lilla vackra fågeln med sin klarröda haka bättre. Men det var fint nog att få njuta av dess sång. Och när jag kom tillbaka till bäcken som rinner tvärs genom skogen så kom en annan varelse som det inte behövdes någon kikare för att se – en groda. Riktigt stor var den och den tog gigantiska hopp i riktning mot vattnet men sen var det nästan som en regisserad film när grodan tog ett skutt upp på en mossig sten och sen satt där helt stilla och blickade ut över bäcken. Så fint!

Det blev en riktigt härlig dag i Fiby och det gav mig mersmak att komma igång med löpningen igen, gärna i kuperad gammelskog.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.