Aprilväder, ringtrast och möte med mård!
Ujuj så kallt det är. För första gången under mina elva år som fältassistent har det både haglat och snöat på jobbet. Men det var en intressant känsla att stå och lyssna på spelande storspov och sjungande göktyta i snöfall.
I helgen gick jag en promenad i hemmamarkerna för att leta ringtrast. Det rastar väldigt mycket trast här nu och när jag kom in i en aspdunge intill de öppnare markerna så sorlade hela dungen av sjungande rödvingetrastar. Men plötsligt blev det knäpp tyst. Från att ha varit kanske ett 50-tal trastar som satt och sjöng så hördes nu inte en enda. Jag anade att en hök flugit förbi och spanade upp mot himlen och mycket riktigt, mellan trädkronorna kunde jag skymta en rovfågel. När den försvunnit började en efter en av trastarna så smått att sjunga igen och snart bubblade dungen av deras sorl igen.
Jag hade bara gått någon meter från mitt trastlyssnarstopp när jag fick syn på ett stort, mörkbrunt djur med lång, lurvig svans som just klättrade de sista metrarna nerför ett träd. Jag insåg direkt vad det var och fick snabbt upp handkikaren och hann precis se den karakteristiska vita haklappen också, innan djuret försvann bland sly och rösen på marken. En mård! Så häftigt! Jag har, trots att jag rör mig så mycket ute i naturen, bara sett mård en enda gång tidigare så det här var väldigt oväntat men välkommet.
Glad i hågen gick jag ut på ängarna igen för att fortsätta ringtrastletandet. En misstänkt trast flög iväg från ett träd och damp ner vid en buske längre bort. Jag gick försiktigt närmare och spanade tålmodigt och medan jag väntade på att trasten skulle hoppa fram började det hagla. Efter en stund flög en mörk trast upp till baksidan av en annan buske, där den var nästan helt dold av alla grenar, och när den slutligen flög iväg haglade det så kraftigt att jag knappt kunde se hur fågeln såg ut. Men jag tror det var en koltrast. Jag gick ett varv runt buskaget och ytterligare en trast i ringtraststorlek for upp och iväg men trots att jag fick in den i tubkikaren kunde jag omöjligt se några färger på den för att det var så tätt med hagelkorn i luften. Usch så segt!
Igår tog jag en ny promenad över ängarna här hemma. Minusgrader och frostnupet gräs på morgonen men något varmare på förmiddagen. Rödvingetrastarna sorlade fortfarande i aspdungarna och en stare härmade storspov så bra att jag nästan blev lurad. Efter att ha gått någon kilometer fick jag syn på en fågel som hoppade intill en buske ute på ängarna. Snabbt upp med handkikaren och jag trodde nästan jag såg i syne för äntligen var det en svart trast med bred, vit måne på bröstet – en ringtrast! Det kan bli så tycker jag, att när man gått och haft en viss sökbild och till sist får syn på det där man var ute efter, då tror man nästan att man hallucinerar. Men den här gången fick jag fotobevis också. Ringtrasten flög iväg en bra bit och försvann bortanför en skogsdunge men när jag knappt en timme senare passerade platsen igen så hoppade han upp på nästan precis samma ställe, uppenbarligen hade han gjort en kringgående manöver. Han var inte helt nöjd över min närvaro och drog ånyo iväg till ett träd långt bort, där han satt och iakttog mig en bra stund. Men tydligen hade han hittat en favoritplats som han ville tillbaka till för så fort jag tog ett steg åt sidan flög han ut på ängarna igen och efter mellanlandning på en stolpe långt bort satte han kurs rakt mot mig och damp ner i en buske på skapligt nära håll och därefter flög han ner på marken och återupptog sitt födosökande. Och jag var väldigt glad och nöjd – tänk vad ett par kyliga aprildagar kunde bjuda på för trevligheter.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
