Hackspettmorgon och ugglekväll
Det var visst melodifestival i helgen men varför sitta inne och glo på TV när man kan vara ute och lyssna på naturens egen melodifestival? I lördags skulle jag och sambon ge oss ut och skåda hackspettar tänkte vi. Det är bra tid för att lyssna på trummande spettar nu. Så det blev uppstigning kl. 04 och iväg ut till skogen. En räv kom sättande i full karriär över ett fält och jag har nog aldrig sett en räv springa så fort. På väg in i området som borde vara extra bra för spettar så kom jag plötsligt att tänka på lodjur. Tänk vad häftigt om man skulle få se ett sådant! Tanken hade precis hunnit fara genom mitt huvud när jag fick syn på stora tassavtryck i den kvarvarande snön på marken. Lodjursspår! Inte riktigt samma sak som att se en stor kisse men jättehäftigt ändå och kul att veta att ett lodjur gått på precis samma ställe som oss bara någon dag tidigare.
Kl. 06:40 började en spillkråka trumma och den fick svar längre bort från en ropande artfrände. Det riktigt dånar i skogen när en spillkråka kör igång sin trumvirvel och det är något jag gärna vill uppleva varje vår, jag kan inte få nog av det. Så hördes plötsligt ett ynkligt, fallande ”ty ty ty ty ty.. ty…” på håll. Gråspett! Det här började ju riktigt bra! Vi bytte riktning och styrde dit varifrån ”grållen” hade hörts. Gråspetten var riktigt på hugget och ropade nu hela tiden och så småningom fick den svar från en annan grålle. Större hackspettar trummade lite här och var och så satte en mindre hackspett igång också. Jag hörde en spillkråka hacka efter mat på rätt nära håll och blev ivrig att försöka få nån bild på den. Medan jag stod och fipplade med kameran mot tubkikaren och grubblade över hur jag skulle lyckas få nån bild på den stora, svarta hackspetten som delvis doldes av en massa grenar i förgrunden så hördes en lite annorlunda trumning. Dels var det den mindre hackspetten men det var någonting annat också. Fast jag var så fokuserad på att försöka fota spillkråkan så jag placerade den intressanta trumningen på kö i hjärnan. Men så sa sambon ”Kolla den här hackspetten, är det verkligen bara en större?”. Och ut från snåren och upp i en torraka flög en fågel som vi direkt när vi fick in den i kikarna såg var en VITRYGGIG HACKSPETT! Helt otroligt, en art som är näst intill utdöd i vårt land och som jag inte sett på 16 år. Jag hann precis se den röda hjässan, det vill säga att det var en hane, så kom en större hackspett och schasade bort honom. Vi dröjde oss kvar och det tog inte många minuter så fick vi syn på en hona vitryggig hackspett också. Ojojoj så häftigt! Och hela tiden hördes gråspett i bakgrunden.
Vi tog en liten promenad i skogen och fick bland annat se tre upprörda mindre hackspettar jaga varandra och sen gick vi tillbaka till platsen där vi sett vitryggarna för att se om de skulle dyka upp igen. En morgontrött sparvuggla visslade en stund, trots att klockan nu var halv tio och det var helt ljust ute. Gråspetten hördes nu närmare och rätt vad det var kom en hona gråspett flygande och visade upp sig. Medan vi förtjust tittade på henne hördes en utdragen trumning som mattades av mot slutet. Vitryggen igen! Så småningom kom han närmare och efter att ha fnattat runt en stund flög han upp till en torr trädgren och satte sig att trumma fullt synlig för oss. Där blev han sen kvar under 10 minuters tid, då han varvade trummandet med att putsa sig och han burrade upp de vita fjädrarna på nedre delen av ryggen och visade tydligt varifrån arten fått sitt namn.
Vilken morgon! Det här blev långt över förväntningarna och taggad av framgångarna med spettarna och det otroligt vackra vädret – strålande sol och helt vindstilla – väcktes tanken på att kanske ut och lyssna efter ugglor på kvällen. Det fick bli ett par timmars eftermiddagssömn först, sen bar det av ut i skogen igen.
Som vanligt var det tyst och stilla i skogen. Men efter några stopp så fick jag som en förnimmelse av pärluggla. Jag kunde inte riktigt höra nåt läte utan det var mer som att jag anade vibrationerna av en pärlugglas ”po po po po po po po po” på ofantligt långt håll. Hallucinationer eller äkta, det var bara till att köra närmare. Fyra älgar brakade iväg in i skogen, så lite liv var där allt. Nytt stopp och nu hördes minsann en pärluggla så det var inte bara min hjärna som busade med mig! Färden gick vidare och efter några kilometer upptäckte jag en ny pärluggla, denna gång på närmare håll. Medan vi stod där och lyssnade på den så syntes lite norrsken på den stjärnklara himlen och rätt vad det var kom ett stjärnfall. Vilken kväll!
Lördagen var svårslagen men det fick ändå bli en liten skogstur på söndagskvällen med. Det var i skymningen så vi spanade intensivt längs med vägen vi körde, i hopp om att få syn på någon uggla i det sista dagsljuset. Turen var med oss även denna dag för vi hade bara hunnit köra någon kilometer så satt den där, slagugglan i toppen på en högstubbe. Och medan vi tittade på den hördes en sparvuggla. När mörkret hade fallit och vi rört oss en bit vidare, ja då blev det en spelande pärluggla också. Vid det här laget kände man sig nästan bortskämd med så mycket flyt.
Det här var den häftigaste helgen på länge och jag tänker lite på vad folk går miste om som bara sitter inne i sina TV-soffor och ser på något tveksamt spektakel. När man istället kan ge sig ut i naturen och lyssna på skönsjungande varelser som inte tar en enda ton fel och det ständigt är ett spänningsmoment eftersom man inte vet vad man kommer se eller höra i nästa ögonblick.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
