En annan variant av fågelinfluensa…
Ibland får man anpassa sina naturvistelser lite. Jag har en seg infektion i kroppen sen en månad tillbaka, troligen det där influensaviruset som härjar nu. Det blev bättre förra helgen så glad i hågen gav jag mig ut på en milslång skidtur ett par dagar senare när det hade kommit mer snö igen och solen sken så man nästan blev svettig bara av att titta på den. Men det var visst lite övermodigt för genast fick viruset nya krafter och började bråka med mig igen. Så nu försöker jag ta det lugnt, även om det inte är det lättaste när det är urhärligt vårvinterväder och man längtar ut hela tiden.
Mestadels blir det någon stillsam kvart i trädgården för att njuta av solen och lyssna på domherrarna, grönfinkarna och talgoxarna som sjunger för full hals. Och så håller jag ett vakande öga på fågelmatningen förstås för att se om något kul dyker upp där. En dag hördes plötsligt ett glatt bubblande i trädgården så jag dröjde mig kvar och väntade och mycket riktigt, efter en stund kom en tofsmes fram till matningen och snappade åt sig ett solrosfrö. Det är verkligen inte ofta den arten är på besök här och jag är osäker om jag nånsin sett tofsmes just på själva matningen tidigare. Annars är här mest domherrar, talgoxar och blåmesar, ett par nötväckor och entitor och ibland steglitser, pilfinkar och grön- och gråsiskor. Större hackspett och nötskrika tittar också förbi regelbundet. Rätt vad det är piper nån småfågel till gällt och matningen töms i ett nafs. Då är det sparvhöken som är på ingång. Han vill ju ha mat han med.
Utöver trädgårdsskådningen så fick det bli en biltur ut i skogen häromdagen. Det känns lite sådär att uppleva naturen från en bil, men i valet att stanna hemma och kurera influensan eller i alla fall få komma ut och se nånting annat än den egna trädgården, så var det inget svårt beslut. Färden gick ut på de slingriga småvägarna där jag såg kattuggla för drygt en vecka sen. Med lite tur (eller ok, ganska mycket tur) kan man få se nån uggla dagtid också, hökuggla t.ex. är en art som födosöker mitt på dagen och gärna sitter i trädtoppar vid hyggen och spanar. Men nej, ingen uggla i sikte den här dagen. Och just ingen annan fågel heller. Det var påfallande tomt i skogen. Inte ens en korp syntes till. Det här var märkligt. ”När man väl får syn på nån fågel, då kan det lika gärna vara nåt jättekul, t.ex. en tjäder eller uggla, som nåt vanligt” konstaterade jag. För så är det med skogen så här års. Det är tomt och ödsligt och när man väl får syn på en fågel så är det inte nödvändigtvis nån av de vanligaste arterna. Och så blev det denna dag. Det hade gått över en timme utan minsta skymt av vare sig nån fågel eller nåt annat djur men så plötsligt fick jag syn på en orre i en björk. Det var en tupp som satt och knaprade knoppar. Äntligen lite liv i skogen! Och en art man inte ser var dag precis. Hönsfåglar är skygga och det är inte så konstigt eftersom de varit utsatta för jakt i alla tider, så det blev till att sitta kvar i bilen och titta på orren för att inte skrämma iväg honom. Det är fascinerande att se hur en så pass stor och till synes klumpig fågel smidigt kan klättra omkring på de späda björkgrenarna. Så småningom ledsnade han på björken och flög bort till ett par höga tallar istället, där ytterligare ett gäng orrar satt. Totalt 10 stycken!
Under färden hem såg jag ett par björktrastar, några korpar och ytterligare två orrar så orre blev den klart talrikaste arten denna dag och det tackar jag för, såna här små glädjekickar behöver man när man är lite krasslig.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
