Expedition talltita

Nu är det sånt där knepigt läge när det är för lite snö för att åka skidor men för moddigt och isigt på vägarna för att cykla. Vanligtvis brukar jag då istället ta långpromenader men med en förkylning på lur i kroppen kändes det inte som någon jättebra idé att ge sig ut på en milslång vandring. Så idag tog jag istället en liten skogspromenad, med målet att hitta talltita och svartmes eftersom dessa ännu saknades på årslistan.

Utanför huset var det full fart på fåglarna. Domherrar satt och sjöng med sina spruckna, vemodiga, vackra stämmor och grönfinkar och talgoxar hördes också jubla över det fina vårvintervädret. I skogen var det desto tystare. Första biten hördes inte ett knyst men så skrämde jag upp en stackars fälthare som snabbt for iväg. En nötväcka flög förbi och så småningom hörde jag några korsnäbbar på håll. Men ingen tita. Efter över en timme i skogen hörde jag så plötsligt det glada bubblandet från en tofsmes. Och finns det tofsmes så brukar det finnas svartmes och talltita också eftersom dessa skogsmesar gärna gör sällskap. Så jag gick i riktning mot tofsmesen och lyssnade noga. Mycket riktigt, snart hördes hesa ”tä tä tä” från en talltita på långt håll. Men jag fick nöja mig med en hörobservation denna gång för mesarna rörde sig tyvärr allt längre bort. Jag promenerade vidare och stötte på ytterligare några tofsmesar men ingen mer talltita. Och någon svartmes blev det inte alls men den arten kommer bli lättare att hitta om någon månad då de börjat sjunga för fullt och gärna sitter i grantopparna och visar upp sig.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.