Djurmöten
Det började med en vattensork. Inte förrän jag var bara ett par meter ifrån, såg jag att den mörka klumpen på vägen var ett djur. Det går fort att bromsa med en cykel som tur är, så den morgonsega sorken klarade sig och lommade ut i skogskanten, där den stannade upp och tittade förvånat mot mig. I säkert ett par minuter satt vi så, med bara några meter mellan oss. Sorken lite fundersam, jag fylld av beundran. Men när jag försökte ta fram kameran tyckte sorken att det fick räcka och knatade in i sin håla.
En annan tidig morgon fick jag syn på en räv som låg ihoprullad uppe på en stor sten och plirade. Jag vet inte om den lade märke till mig, men gjorde den det så brydde den sig inte. Den ville sova vidare. Men så satte den sig plötsligt upp och tittade in mot skogen. För att därefter skutta ner från stenen och springa iväg. Något hade uppenbarligen skrämt den och jag började fantisera om hur ett lodjur skulle komma tassande ut från skogen. Spänd av förväntan satt jag kvar, helt stilla, för att se vad som skulle dyka upp. Om nu något skulle dyka upp över huvud taget. Jodå, efter en stund anade jag en rörelse i skogsbrynet. Till min stora förvåning var det en praktfull råbock som kom ut, inte riktigt vad jag hade trott skulle skrämma iväg en räv. Bocken fejade de ännu klädda hornen mot ett träd och traskade sen ut på ängarna, förbi rävens sten. Sakta men säkert kom den allt närmare mig. Så småningom noterade den att något främmande befann sig där på ängen, men då jag förblev helt stilla såg bocken ingen anledning att fly i panik, utan efter att lite trevande ha gått ännu närmare, vände den lugnt och fortsatte sin morgonpromenad åt andra hållet istället.
Att sitta stilla gör ofta att djur vågar sig nära. En av alla dessa soliga men blåsiga dagar hade jag hittat en fin plats i lä på sydsidan av en enbuske. Medan jag satt där och njöt sprang två fältharar förbi över åkern framför mig. Det verkade vara en hane som försökte uppvakta en hona och snart svängde de runt och kom rakt mot mig. Med leran sprutande kring tassarna kom de raskt allt närmare och de var så upptagna med sina kärleksbestyr att de inte tycktes notera mig över huvud taget, för innan jag visste ordet av passerade de på endast två meters håll.
Är det inte kärlek som förblindar en, så är det mat. En grävling var ute på en stubbåker och snaskade mask mitt på ljusa dagen. Den var så inne i sitt födosök att den inte alls märkte att det kom en människa gående längs traktorvägen. Tyvärr hade jag lämnat kameran hemma denna dag men efteråt slog det mig att så nära som grävlingen kom, hade jag kunnat fota den med mobilen. För precis som med vattensorken och hararna, blev det ett möte på endast några få meters håll. Fast när grävlingen väl upptäckte mig, då blev det fart i de små benen.
Med så många fina närkontakter med vilda däggdjur i april trodde jag knappast att månaden kunde bjuda på mer. Men det kunde den. När jag i helgen hade cyklat ut till kusten hörde jag skarpa visslingar som jag inte kunde få till annat än kungsfiskare. Jag smög uppför de stora stenarna vid strandkanten med kameran redo, men kunde inte se någon fågel. Först när någon började skrika åt mig med ett hest läte förstod jag att det inte alls var någon kungsfiskare utan ett mårddjur som lät! Och då såg jag. Inte på stenarna utan nere i vattnet låg en utter! När jag höjde kameran dök en till utter upp, de tumlade runt varandra och försvann ur sikte bakom de stora stenarna. Jag trodde att de simmat undan, men plötsligt tittade en utternos fram underifrån en av stenbumlingarna, max tio meter från mig. Uttern gav mig ett par hastiga blickar, slickade sig om nosen och försvann in under stenen igen. Jag hörde de båda djuren vissla igen, men sen var de bara borta.
Det började med en vattensork och vi får se om det slutar med en utter, eller om april har ytterligare något fint djurmöte planerat för mig.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
