Efter tö kom mera snö!

Slutligen kom så lite snö ändå. Eller lite är helt fel ord i detta sammanhang. Här i norra Uppland kom nämligen bisarrt mycket snö. Det började snöa redan på julaftonskvällen och ett dygn senare kunde vi uppmäta att närmare 30 cm snö hade fallit ner! Jag var inte sen att utnyttja tillfället för skidåkning, redan under julaftonen började jag planera för hur jag skulle ut på skidorna under annandagen.

Spänd av förväntan knäppte jag fast pjäxorna i skidorna och tog ett första stavtag. Men jag kom just ingen vart. Den tunga, blöta snön som hade trillat ner dagen innan och knäckt flertalet träd häromkring, hade nu frusit och blivit sträv och kärv. Men skam den som ger sig! Jag tänkte att jag får väl göra som förra året, när det tillfälligt fanns lite snö, att jag pulsar bort på skidorna till grannens kohage och trampar upp ett spår där helt enkelt.

Det blev därför inledningsvis mer gå än åka på skidorna. Och jag fick krypa under hasselbuskar som av snötyngden lagt sig ner över den lilla körvägen genom skogen. Så kom jag fram till vad som såg ut som en tappad julgran, men här borde inte någon bortkommen sådan ligga, så jag tittade upp och såg den knäckta stammen. Aha, ett till träd som fått ge vika för den tunga snön.

När jag kom ut i det öppna landskapet möttes jag av en riktig julkortsvy. Så mycket snö och så vackert! Bara en strålande sol som fattades. Jag slogs av hur tyst det med ens hade blivit. Vanligtvis hörs någon av landsvägarna längre bort men när hela landskapet var inbäddat i flera decimeter ljuddämpande fluff blev det ljuvligt lugnt och stilla.

Jag tråcklade mig över elstängslet med skidorna och började sen trycka till ett spår. Ett varv på 500 meter fick räcka, jag ville gärna hinna få uppleva lite fart och fläkt innan kroppen satte stopp, så hellre åka runt, runt många varv än att traska iväg på långpromenad med skidorna.

Efter fem varv i kohagen började det glida något bättre men det var först efter tio varv som det börjades kännas lite mer som riktig skidåkning. Jag är envis och stretade därför på, för jag visste att snön skulle börja töa bort redan nästa dag och om det här nu blev enda chansen till skidåkning denna säsong, så ville jag verkligen ta till vara på den.

Lagom till att armar, rygg och mage började bli lite möra fick jag äntligen upp lite mer fart. Så det blev hela 25 varv där i kohagen, för när jag nu hade kämpat upp ett så fint spår ville jag få maximal utdelning av det innan det skulle smälta bort.

Och smälta bort gjorde det. På endast något dygn. Men nu har det äntligen blivit kallare och kommit mer snö igen, så igår blev det ånyo en tur på skidorna. Denna gång i strålande sol och betydligt bättre skidföre, så nu gav jag mig på att åka drygt två mil. Rätt vad det var kom en kungsörn flygande på lite håll och den hade den stora vänligheten att svänga av mot mig, som ju varken hade kamera eller kikare med eftersom det var skidor jag skulle åka, inte skåda fåglar. Örnen kretsade några varv på låg höjd över mig och fortsatte sen vidare mot sjön.

Det ser ut att bli både kallt och snöigt närmaste veckan, så nu äntligen har det blivit riktig vinter och jag kommer ta till vara på varje möjlighet att få ge mig ut på skidorna!

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.