Magisk morgon
Jag fick för mig att jag skulle ut och cykla en tidig morgon och lyssna efter ugglor, men redan när jag gav mig av hemifrån så började det ljusna en aning i öster, så jag befarade att jag inte skulle hinna fram till slaguggleskogen innan eventuella ugglor tystnat. En varnande koltrast utmed vägen bekräftade att det redan hade hunnit bli för ljust för att slaguggla, kattuggla eller pärluggla skulle vara igång. Men till min glädje hade två upprörda sparvugglor en intensiv duett när jag kom fram och i takt med att solen tittade fram kunde jag även bocka av två nötkråkor och en tallbit. Dagen började ju riktigt bra, även om jag missade det jag egentligen var ute efter.
Snart började större hackspettar trumma och gröngöling ropa. Två ormvråkar avtecknade sig i ett träd mot den morgonrodnande himlen, för dem var det på tok för tidigt att stiga upp ännu. Mina fötter började kännas hiskeligt kalla, det är svårt att hålla värmen i dem när man cyklar, trots raggsockor. Men jag ville inte vända hemåt redan, när jag äntligen kommit ut innan soluppgången och det var en så fin morgon. Utan jag tog en cykeltur runt den före detta sjön, som numera består av en fuktig gräsmark med enstaka lövträd. Jag brukar alltid ta en avstickare från vägen och spana ut över ”sjön”, även om det aldrig brukar ge något så tycker jag det ser lovande ut för ugglor och rovfåglar där. Och om inte tredje, så i varje fall trettionde, gången gillt! Jag fick direkt syn på en klump i en björktopp långt bort, vars siluett genast sa mig att det var en hökuggla. Såja!
Glad i hågen fick jag ännu ett infall, när jag nu ändå var ute och cyklade. Uppland är plattare än plattast men det finns en gammal slagghög här i nejden varifrån man har fin utsikt åt alla håll. Där uppe på det som i min fantasi är ett litet fjäll, skulle det passa fint att ta en matsäckspaus. Vid det här laget hade solen kommit upp så högt på himlen att den faktiskt värmde något och mina fötter kändes inte längre döende. Med några koppar varmt te i magen tinade kroppen upp ännu mer.
Rutinmässigt svepte jag runt med handkikaren och fick syn på en ljus prick i en låg talltopp som jag genast identifierade som varfågel. När varfågeln flög mellan de små, knotiga tallarna som stretar på i gruset, förstärkte den fjällkänslan. Fast den där kungsörnen som jag hade tänkt mig skulle komma rakt över huvudet på mig, den uteblev.
Det kändes lite konstigt att vända hemåt redan kl. 12 men då hade jag varit ute i sex timmar och bättre än såhär kunde det knappast bli!
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
