Hårresande is och uppskrämd gris
Efter en cykeltur på drygt sex mil, varav mer än hälften på lervällingvägar, kände jag att det var läge för att ta en vilodag. Men solen sken, det var någon minusgrad ute och vinden höll sig lugn, så jag kunde inte motstå en liten promenad i varje fall. Jag började med att gå ner till sjön och sätta mig och blicka ut över det frusna vattnet. Isen är för tunn att ge sig ut på nu, men ack så lockande den såg ut att få åka skridskor på. Ett stort gäng grönsiskor höll mig sällskap, det är ovanligt gott om den arten här denna milda vinter. Solen värmde gott och det var svårt att slita sig, men efter en timme vid sjön var jag pigg på att gå vidare.
Jag fortsatte genom lövskogen bredvid sjön och fick syn på några ”snötussar” på den annars bara marken. Precis vad jag hade hoppats på att hitta! Håris! Ett fenomen som jag förmodligen stött på då och då genom åren utan att reflektera över det, men nu har jag fått lära mig att det är en speciell sorts is som bildas bara under särskilda omständigheter och det kräver närvaron av en viss sorts svamp. Naturen är otroligt fascinerande och ännu häftigare blir den när man får lära sig sånt här. Det tog emot lite att förstöra de fina isformationerna, men jag var så nyfiken på hur håris känns, så jag plockade upp en liten bit i handen och det var som att hålla i mjuk snö.
När jag fortsatte promenaden studsade plötsligt ett vildsvin iväg och snart följde ytterligare en gris efter, med svansen rätt upp i vädret. Att stöta på vildsvin har blivit vardagsmat för mig nu. Men det är alltid lika spännande när det händer. Inte långt därifrån hittade jag bökspår från grisarna och jag konstaterade att de skulle kunna jobba som effektiva mossupprivare i folks trädgårdar. Risken är väl bara att gräsmattor och blomsterrabatter också skulle ryka.
Efter att ha varit nära att få kängorna vattenfyllda då jag skulle passera ett lömskt dike som gömde sig under liggande gräs, kom jag ut på fastare mark i en kohage. Jag trodde knappt mina ögon när jag fick syn på konturen av ett skidspår i det frusna gräset, men jag insåg raskt att det måste vara mina egna spår från den där första skidturen jag tog sista november, då det tillfälligt låg lite snö här. Uppenbarligen hade jag lyckats pressa ner det underliggande gräset när jag åkte runt, runt där i kohagen. Det är nog första gången jag ser skidspår i gräs.
Promenaden avslutades med att jag provade hållfastheten på den isförsedda översvämningen i kohagen. Till en början gick det bra, men så knakade det till betänkligt under kängorna och en stor spricka bildades. Nähäpp, det är visst inte till att tänka på någon skridskofärd här inte. Vi får väl se om det blir någon mer chans denna konstiga vinter, eller om det blir till att snöra på sig sommarskorna direkt och invänta vårfåglar och tussilago.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
