2019 gryr
De första dagarna på det nya året tillbringade jag i Skåne och när jag kom hem till Norduppland igen hade snön hunnit töa bort till stora delar, så istället för skidorna åkte cykeln fram igen. Den allra första cykelturen för i år och medan jag styrde ut mot skogen gick solen upp och färgade dimman över ängarna vackert rödorange. God morgon 2019!
Min plan för dagen var att ta mig till den så kallade Knypplanvägen norr om Skyttorp, som under de senaste 10–15 åren gjort sig känd som ett bra ställe för skogsfåglar. Tyvärr håller området på att förvandlas till mer hygge än skog, men ännu går det att hitta en del kul arter där.
Det är nio månader sen jag cyklade på vinterväglag sist, så det kändes lite nervöst i början. Men när jag svängde in på Knypplanvägen var den så ordentligt grusad att jag kunde släppa fokus på vägbanan och istället spana mer ut åt sidorna. I en kraftledningsgata stod ett rådjur och blängde på mig, det enda däggdjur jag såg denna dag. Det var vindstilla och alldeles tyst, sånär som på några trummande hackspettar som fått vårkänslor i det milda och soliga vädret.
Jag tog en avstickare in på en mindre skogsbilväg och där var det blankis utan ett endaste gruskorn, så där blev det till att stå upp och trampa försiktigt och vara beredd att parera sladdar. Några dubbdäck har jag inte till cykeln, men det brukar gå bra ändå, bara man är varsam. Och så gjorde det även denna gång.
Ute på ett stort hygge fick jag syn på en klump i ett kvarlämnat träd och jag anade genast att denna klump var en orre. Mycket riktigt och i andra träd runtomkring satt ytterligare några orrar. Dessutom hittade jag en duvhök i en torraka långt bort, bakom orrarna. Hyggen har sina fördelar trots allt.
Jag parkerade cykeln och när jag fortsatte vägen framåt till fots flaxade det till framför mig och en halvstor fågel flög iväg över skogen åt vänster. Tydligen hade en orre suttit i ett träd nära vägen men då jag hade solen rakt i ögonen hade jag missat den. Jag förstod att om de andra orrarna ute på hygget lyfte, så skulle de troligen följa efter den första orren, även om detta innebar att de tvingades flyga snett emot mig. Det naturliga för dem hade annars varit att braka iväg åt motsatta hållet men jag vet att orrar är sällskapliga och gärna håller ihop. Jag var därför beredd med kameran när jag traskade vidare. Och det dröjde inte länge förrän orrarna ute på hygget blev lite obekväma över den mänskliga närvaron, trots att jag befann mig långt ifrån dem, och precis som jag hade trott så kom de flygande i samma bana som den första orren, vilket innebar att jag fick chans att fota dem i flykten. En av orrarna hann jag fånga på bild precis innan den försvann in i den stora morgonsolen.
Det blev en otroligt fin ”vårdag” i skogen men i skrivande stund vräker snön ner, så nu får nog cykeln lämna plats åt skidorna ett tag.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
