Vintern möter våren

Flera gånger har jag trott att nu är det sista skidturen för den här säsongen, men inte då! Kring Uppsala är det inte mycket snö kvar men bara några mil längre norrut har det kommit några extra snöhuttar så här ligger det fortfarande ett, om än väldigt tunt, snötäcke. Det där influensaviruset som bråkat med mig i en månad tycks äntligen ha försvunnit så i förrgår slog det mig – tänk om man skulle försöka åka lite skidor!

Det är inte många centimeter snö kvar men de är hårdpackade så det gick förvånansvärt bra att åka. Fast diken och andra knepiga passager har töat fram så jag nöjde mig med att köra runt, runt de stora ängarna. Efter flera veckor av mestadels stillasittande var det enormt skönt att få susa fram på skidorna igen. Solen sken och den värmer riktigt bra nu så det var svettigt värre.

Idag ville jag ta en tur igen och jag var ivrig att försöka åka min långa runda, även om jag insåg att det kunde bli besvärligt på sina håll. De senaste dagarnas plusgrader hade gjort snötäcket ännu tunnare så det blev till att kryssa mellan grässtrån och framtittande jordkokor. När jag kom ut på ängarna tvekade jag lite. Kanske skulle jag nöja mig med att bara köra runt, runt här idag med? Två sångsvanar kom flygande över ängarna, trumpetade lågmält och fortsatte mot den isbelagda sjön. Ett vårtecken! Jag blev ännu mer sugen på att fortsätta färden söderut och se om jag kunde komma fram längs hela min skidrutt.

Det blev till att, med skidorna på, kravla under taggtrådsstängsel och på ett par ställen fick jag ta av mig skidorna och gå förbi de intakta delarna av snötäcket. De diken som vanligtvis brukar vara fulla av snö så man lätt bara kan glida över var nu djupa hinder. Skulle jag behöva ta av mig skidorna igen och hoppa över? Försiktigt klev jag ner på gräskanten med ena skidan, kände på isen i diket med staven – jodå, det verkade hålla – och så klev jag ner med andra skidan på isen och kunde därefter krångla mig upp på andra sidan. Så där ja!

När jag kom ut på nästa fält dök färdens andra vårtecken upp – en ormvråk. Kring Uppsala övervintrar enstaka vråkar men inte här uppe, här är ormvråken en flyttfågel. Jag spanade ivrigt efter nån tofsvipa också men nej, riktigt så mycket vår är det inte ännu.

Slätten gick bra att skida över men längst bort på min runda, där jag tar ett varv genom ett skogsparti, blev det återigen till att kryssa mellan grästuvor. Det går ett brett dike där i skogen som brukar vara perfekt att skida fram på men idag kände jag mig lite osäker. Skulle isen fortfarande hålla? Jag kände med staven igen. Inget knakande eller krackelerande. Ok, jag provar. Jo det gick bra, isen verkade tillräckligt tjock och på det plana underlaget kunde jag nu köra lite fortare igen. Och om man åker tillräckligt fort så hinner isen kanske inte spricka under en, tänkte jag optimistiskt och susade vidare. Fast efter en stund, när jag närmade mig en sträcka där buskar hänger ner i diket och gör det smalare, hördes ett oroväckande knakande från isen. Oups! Hjärtat tog ett litet skutt och jag tyckte det var bäst att fortsätta närmare kanten istället för mitt ute på diket. Det gick bra, jag slapp plurra.

På tillbakavägen fick jag se tre havsörnar glida runt på de friska vårvindarna. Det är alltid en mäktig syn. Men sen trodde jag nästan inte mina ögon för mitt på snön, mellan mina skidspår, kom en liten fjärilslarv krypande. Den gjorde inte många knop men den verkade väldigt bestämd över vart den skulle. Nog för att den var ordentligt påpälsad, men jag tyckte allt det såg lite kallt ut ändå. Ytterligare ett vårtecken, det mest överraskande idag.

Nu är det nog ytterst tveksamt om det kan bli någon mer skidtur innan våren tar över fullt ut, men vi får väl se. Jag blir glad oavsett om det kommer mer snö eller om den töar bort så vårblommor kan titta fram istället.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.