Vart tog våren vägen?

Mars är alltid lynnig. För en vecka sen var det tio grader varmt och solen sken så starkt att jag blev alldeles svettig när jag var ute på en av mina inventeringsrundor. För några dagar sen slog det om fullständigt och när jag tittade ut genom fönstret såg det ut som att någon hade kuddkrig uppe i himlen. Jag har spanat ut på fågelmatningen varje dag i hopp om att se någon bofink, när som helst borde de första komma. Men istället för bofink satt där plötsligt några sidensvansar istället, vinterfågeln nummer ett.

Idag bestämde jag mig för att ge mig ut på en liten cykeltur ändå, trots duggregn och ynka tre plusgrader, för att se om jag kunde hitta lite rastande gäss och svanar. En ormvråk lättade från en stolpe bara några meter framför mig och skakade på kroppen när den gled iväg. Den såg ut att tycka samma sak som jag om det här rusket.

Första stoppet blev ängarna ner mot sjön. Några grågäss och kanadagäss tittade lite oroligt på mig när jag skumpade fram längs traktorvägen på cykeln. Längre bort hördes en trana ropa och det vildmarkslätet passade perfekt en murrig dag som denna. Tofsviporna verkade inte alls dela min uppfattning om att våren försvunnit, tvärtom. Några hanar flög glatt runt i sin spektakulära spelflykt och visade upp sina stora, flappiga, svartvita vingar. En sånglärka sjöng över ängarna också. Okej då, det kanske är vår trots allt ändå. ”Jupp!” hörde jag någon bekräfta och se där, där kom ju faktiskt en bofink flygande, min allra första för i år! ”Jupp, jupp!” sa han och flög vidare över ängarna.

Jag fortsatte min cykeltur och styrde mot några fält längre bort där det ofta brukar rasta svanar om vårarna. När jag gick förbi för en vecka sen stod det bara två sångsvanar på den åkern, men nu när jag kom cyklande var det fullt av stora, vita klumpar där ute. Åh så härligt! Jag fortsatte förbi alla sångsvanarna för att inte störa dem och när jag kommit på betryggande avstånd stannade jag och räknade dem. Hela 61 stycken var det. Lågmälda trumpetanden hördes hela tiden och liksom tranans ropande är det här ett av de främsta vildmarksläten som finns tycker jag.

Det blev en riktigt fin cykeltur, trots gråtyngd himmel och stundvis lätt duggregn. Det är visst vår fortfarande ändå. Men jag måste ända säga att jag ser fram emot den utlovade solen och värmen som ska komma nu under påsken.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.