Så trodde man förr

På en häll vid Lövgrundet utanför Gävle har Anders Celsius ristat in årtalet 1731. Det skulle visa eftervärlden att fenomenet vattuminskning faktiskt existerade.

Långt innan man kände till något om istiden och landhöjningen hade man upptäckt att vattnet längs den svenska östersjökusten verkade dra sig tillbaka. Svensken Urban Hjärne fick i uppdrag av staten att göra en sammanställning av hur det svenska landskapet såg ut. Han skickade brev till bildade personer i alla Sveriges socknar. Från många ställen längs kusten kom rapporter om att havsytan hade sjunkit. Man berättade att nya små öar dykt upp ur havet och om sälstenar som blivit så höga att sälarna inte längre kom upp på dem.

Celsius och Linné var två av de personer som på 1700-talet funderade över varför havsytan verkade sjunka. Celsius trodde att vattnet rann ut genom slukhål i havsbotten, ner i jordens avgrunder. Linné däremot hade en teori om att allt land varit täckt av vatten utom en ö där alla djur och växter levde.

Länge försökte man förklara vattenminskningen med Bibelns syndaflod. Vissa av spåren efter ett högre vattenstånd kunde också skyllas på syndafloden, men långt ifrån alla.

Långt in på 1800-talet trodde man fortfarande att vattnet minskade. Det som gjorde att man började tvivla var att vattnet minskade mer på vissa platser än på andra. Det verkade konstigt.

År 1837 kom den schweizisk-amerikanske naturforskaren Louis Agassiz med en teori om att norra Europa varit täckt av is. Teorin började accepteras först på 1870 talet, och det var mycket tack vare några svenska geologer som forskade i ämnet. En av dessa var Axel Erdmann, grundaren av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU).