Tålamod och väntan

Något jag gillar, vid sidan av långa promenader och cykelturer, är att slå mig ner på strategiska platser i naturen och bara vänta och se vad som dyker upp. För några år sedan upptäckte jag att det bor en gul ormvråk här i krokarna. Nu under hösten har jag vid flera tillfällen slagit mig ner på en åkerholme för att försöka få lite bilder på vråken och för att se om något annat roligt kan komma förbi på fälten där vråken håller till.

En dag hade jag sällskap av två unga blåa kärrhökar, varav den ena sakta rörde sig allt närmare mig och rätt vad det var kom den flygande rakt mot mig, helt inne i sitt födosök, det var först när den var ca 20 meter bort bara som den fick syn på mig och vek undan. Samma dag kom en glad rävunge hoppande på stubbåkern. Även den rörde sig allt närmare mig och jag tog en del bilder i början, men sen satt jag bara tyst och väntade. Rävungen nosade nyfiket efter sork i dikeskanten och på åkern och stannade upp här och var. Men så fortsatte den sin promenad, också rakt mot mig, och passerade på endast fem meters håll. Då var det inte läge att störa friden genom att ta upp kameran, utan jag passade på att njuta av stunden.

Häromdagen, när jag i det tillfälliga solskenet och de bitande kalla nordanvindarna, återigen satt och kurade på åkerholmen, fick jag efter ett par timmars väntan se två fjällvråkar som för ett ögonblick dansade förbi hand i hand. Men inte nog med det, fjällvråkarna retade upp den gula ormvråken, så denne kom sättande långt bortifrån för att mota bort dem. Och äntligen kom den så nära att jag fick de bilder på den som jag hade önskat.

Att ha tålamod och kunna vänta brukar löna sig i slutänden. Visst kan det bli kallt och långtråkigt emellanåt, men att sitta stilla och låta djuren komma till en, istället för att jaga efter dem, är alltid ett vinnande koncept. Och när rävungen tassar förbi på några meters håll eller en rovfågel kommer flygande rakt mot en, då är det värt all väntan.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.