Spöket på myren

En riktigt grådisig vardag styrde jag och en vän mot Florarna. Inget väder är för dåligt för naturvistelse! Vi började med att gå lite utanför stigen och kände snart att det här skulle nog ge fin träningsvärk. Tjocka lager med mjuk mossa, fullt av sten och slippriga rötter och så bitvis hinderbana av omkullfallna träd. Spännande och utmanande!

Det var helt tyst och lugnt i skogen, det enda som hördes var vår tilltagande andhämtning. Så brakade det plötsligt till och vi misstänkte starkt att vi råkat skrämma upp en tjäder, även om vi inget kunde se i den täta skogen.

Några däggdjur såg vi inte till men vi träffade på en hög med gammal vargspillning, som vid dissektion visade att bland annat gnagare stått på menyn. Att få möta en varg i skogen är en önskedröm, men så få vargar som det finns lär man tyvärr få nöja sig med att hitta spillning och spår. Den här dagen blev det dock möte med en annan grå varelse. Järpe! Vi hörde ett burrande läte som jag direkt kände igen som vingbrus från vår minsta skogshöna och en liten stund senare kom så några gälla visslingar också. Se där, järpen spelade till och med! På samma plats hördes frekventa hackanden från en mindre hackspett som raskt rörde sig uppe i trädkronorna. Det är verkligen ett rikligt och varierat djur- och växtliv i gammelskogen.

När vi kom ut på en myr bubblade en orrtupp på nära håll och mellan spelomgångarna hördes det väsande lätet; ”koach!”. Han var inte ensam för plötsligt sprätte det iväg orrar åt alla håll, vi hade visst råkat gå på en hel flock.

Nästa myr vi passerade, efter någon halvmils promenad i vacker skog och förbi kulturmarkerna vid Risön, slog vi oss ner på för att äta upp sista matsäcken. Det var grått, tyst och ödsligt. Men så fick jag syn på något vitt som kom svävande långt ut över myren som ett spöke. Tankarna hann fladdra iväg till fjälluggla och allt möjligt spännande, men det visade sig vara en blå kärrhök. Rätt snart dök den ner och fångade en sork, därefter försvann den fort iväg bortanför de små knotiga träden på myren.

Tänk så mycket vackert och häftigt det finns där ute i naturen hela tiden, även den gråaste dag, om man bara vågar lämna den bekväma soffan och ge sig ut i rusket.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.