Över stock och tuva
Hoppsan, det blev visst vår! En skidtur till hann jag med innan det började slaska. Man får lätt intrycket att det är helt dött i naturen så här års men är man bara observant så märker man att så inte är fallet. Jag skidade fram genom ett parti björkskog och plötsligt hörde jag lågmälda men ivriga hackningar från en födosökande hackspett. ”Mindre hackspett!” tänkte jag direkt. För det är nämligen så att för ett tränat öra går det att höra skillnad på de olika hackspettarterna när de letar mat. Men jag ville se spetten också för att bekräfta att det var en mindre, så det inte bara var en nötväcka som lurades. De kan låta snarlikt. Någon kikare hade jag inte med eftersom det dunsar för mycket mot bröstet när man åker skidor så här gällde det istället att snabbt försöka ta sig närmare den födosökande hackspetten. Dessvärre hade markägarna varit ut två dagar tidigare och fällt några björkar som nu låg mellan mig och den förmodade mindre hackspetten. Men jag hade varken tid att skida runt dem eller att krångla av mig skidorna för en födosökande hackspett kan när som helst flyga vidare. Särskilt den mindre arten är väldigt rask i sina rörelser. Så det blev helt enkelt till att klättra tvärs över de liggande björkstammarna. Med skidor och allt. Det kan inte ha sett klokt ut och jag fnissade lite när jag tänkte på vad markägarna skulle tro när de kom tillbaka för att hämta de fällda träden och såg skidspår tvärs över dem. Min tvära manöver gav i alla fall utdelning, efter att ha tagit mig över stammarna och sen sicksackat vidare mellan kvarstående björkar fick jag äntligen syn på spetten och visst var det en mindre!
Efter den här lilla avstickaren blev jag sugen på att göra ytterligare en avstickare från mitt ordinarie skidspår. För några vintrar sen, när det var hård skare och man kunde skida fram obehindrat överallt i landskapet, fick jag för mig att prova att åka fram till ån där jag nån dag tidigare hade skymtat en övervintrande sångsvan. Det var en sån där dag då jag hade perfekt tajming för kort efter att jag hade kommit fram till ån kom en utter simmande! Den dök efter föda och kom hela tiden närmare mig och till sist var den så nära att jag kunde höra hur den smaskade när den kom upp från sina dyk. Jag stod helt stilla och vågade knappt andas när jag förstod att nästa gång uttern dök upp så skulle den bara vara några få meter ifrån mig. Uttern tittade lite förbryllat på mig när den kom upp, funderade lite och simmade sen tvärs över till andra sidan ån, innan den dök igen och fortsatte sitt födosök. Ett oförglömligt ögonblick och en fantastisk upplevelse jag alltid kommer bära med mig. Så, jag var nu nyfiken på hur det såg ut där jag skådade uttern, om ån var öppen och om det kunde finnas nån utter där i år med. Tyvärr har det inte varit lika lättåkt i år, snön har varit fluffig och porös hela tiden och aldrig packats ihop till någon hård, bärande skorpa. Så det var bara till att börja pulsa igen. Vad jag inte tänkte på var att ju närmare ån jag kom, desto större tuvor blev det på marken. Det kan väl gå bra att hoppa mellan när man promenerar men med skidor… Nåväl, envis som vanligt så tog jag mig fram från tuva till tuva med skidorna på. Jag körde in i tuvor flera gånger och fastnade med skidspetsarna i gammalt ihopvirat gräs så då var det bara till att försöka backa ut och ta ny sats för att istället landa uppe på tuvan. Till sist var jag framme och kunde blicka ut över en igenfrusen å utan någon utter. Men en korp kom i alla fall flygande och bjöd på lite luftakrobatik.
Nu är det tyvärr inte mycket kvar av mitt fina skidspår som jag så tappert kämpade för att få fram. Vi får väl se om det bjuds på några fler skidåkningsmöjligheter denna vinter eller om det är dags att börja vänta på vårfåglarna.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
