Orkidétider

Guckusko har alltid varit en drömart för mig att få se och jag tror jag fick göra det under en fältkurs i växtekologi på Öland för 14 år sen men minnena är ytterst vaga och jag hade tyvärr ingen kamera på den tiden så det finns inga bilder som stöttar minnet heller.

För ett par år sen fick jag tips av en vän om en guckuskolokal på Gräsö. Jag åkte dit en sväng förra sommaren men då var jag för sent ute och fick bara se ”blasten”. Trevligt det med men jag skulle ju helst vilja se de granna blommorna också.

I år blev det ett nytt försök, nu en månad tidigare, och denna gång gav det fin utdelning. Äntligen fick jag se blommande guckuskor! I ett till synes helt vanligt, småtråkigt skogsparti stod de, tre rejält stora ruggar och en del solitära exemplar. Totalt var där över hundra blommande guckuskor. Vilken mäktig syn! Nog för att det är fåglar som ligger mig varmast om hjärtat men det är något speciellt med orkidéer. Och just guckuskon är så otroligt fascinerande med sin gula skål och de snirkliga, rödlila mustascherna ovanför.

Man fick se var man satte fötterna för den lilla skogsdungen bjöd även på skogsnycklar och tvåblad och även om de inte är lika pampiga som guckusko så vill man ju absolut inte råka trampa på dem. Så det blev till att tassa runt försiktigt bland alla orkidéer. Stället tycks vara välbesökt, av de upptrampade stigarna runt guckuskobestånden att döma, och något som gladde mig var att det inte fanns några hål i marken, det vill säga det verkar inte ha varit någon orkidésamlare i farten utan bara försynta orkidéskådare. Det är bra för då kan de läckra guckuskorna få fortsätta glädja många människor även kommande år.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.