När naturen kommer till en

Efter en intensiv fältsäsong är det rätt gott att bara sitta och slöa i trädgården och njuta av det som kommer till en. En väldoftande rosenbuske får frekventa besök av guldbaggar och jag undrar om det inte är ovanligt gott om dem i år. I var och varannan blomma putar en liten grönglänsande rumpa.

Trevligt sällskap har jag också. Under en tätvuxen gran bor en söt skogssork som dagligen kommer fram för att förse sig av de solrosfrön vi fortfarande lägger ut. Den är inte så rädd av sig men när någon fågel landar i närheten rusar den kvickt in under sin gran igen.

Fyra ekorrar kommer också hit ofta för att knapra solrosfrön. En av dem är inte blyg alls och har vid ett par tillfällen knatat förbi bara någon meter ifrån mig. Häromdagen var den ovanligt kaxig, då klättrade den upp på trädgårdsstolen bredvid mig, vidare upp på bordet, där den började med att undersöka min kamera som ständigt ligger redo. Jag satt helt stilla och fotade och filmade ekorren med mobilkameran medan den nyfiket klättrade omkring bara några decimeter från mig. Kameran var måttligt spännande tyckte ekorren och fortsatte tvärs över den. Så fick ekorren syn på mitt stora, fina, saftiga frukostäpple som låg där så inbjudande på bordet. ”Ja tack, den tar jag!” tyckte ekorren och tog ett hopp framåt, bet tag i mitt äpple och backade undan med det. ”Nänänä, men det där var mitt äpple hör du” svarade jag, varpå ekorren blev lite förskräckt och skuttade ner från bordet. Kvar satt jag, alldeles varm inombords av lycka över det fina mötet med det vackra lilla djuret.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.