Mobiljakt på Florarna

Jag åtog mig ett lite annorlunda uppdrag i helgen, att leta efter en Biotopiakollegas försvunna mobiltelefon som eventuellt hade hoppat ur fickan någonstans på Florarna. Jag hade ändå tänkt att jag skulle åka dit snart och prova skidspåret som dragits upp, så det här var en bra anledning att få ändan ur. Dessutom är det spännande att leta efter borttappade saker, det blir lite skattjakt över det.

Jag utgick från Stormon och följde det utmärkta spåret längs Gammelån ut mot myren. Förmodligen såg jag väldigt hurtig och ivrig ut där jag svischade fram bland tallar, björkar och skvattram, för en skidåkare jag mötte konstaterade att jag verkade vara ute på mitt eget Vasalopp. Det tog jag som en komplimang.

Då och då stannade jag upp och spanade och lyssnade. Handkikaren hade naturligtvis fått följa med, ifall det skulle sitta någon orre i en trädtopp eller flyga förbi någon örn. Eller, ännu bättre, smyga något lodjur i skogsbrynet långt bort. Men icke. Det var otroligt lugnt och tyst denna dag. Vilket man inte direkt är bortskämd med, så jag passade på att njuta av den totala tystnaden. Inget vägbuller, inget flygplan, ingen skällande hund, inga stojande människor. Bara tyst. Inte ens vinden åstadkom något ljud den här dagen. Så småningom hörde jag talltita och tofsmes i skogen och jag såg några korpar som spelflög över myren. Men det var det enda djurlivet. Jag hittade även en del spår i snön, bland annat hade ett gäng orrar trampat omkring ordentligt på Filsartrusket och att det var just orre som varit där avslöjades på de ljusbruna, torra spillningshögar de lämnat efter sig. Jag tog även en titt i gästboken där och såg att det var fler än jag som körde sin egen form av Vasalopp denna dag. Trevligt!

På sina håll var det otroliga mängder snö och det var lite svårt att tänka sig att vi faktiskt är en vecka in i mars nu. Jag insåg att om mobilen plumsat ner någonstans vid sidan av skidspåret så skulle den inte bli lätt att hitta. Men jag stretade vidare, jag tänkte inte ge upp förrän jag åkt hela sträckan som min vän hade åkt föregående dag. Det visade sig bli närmare två mil på skidorna och den rackarns mobiltelefonen ville tyvärr inte visa sig. Men det var spännande att vara ute och leta och jag hoppas att mobilen återvänder till sin husse på något sätt.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.