Ljusterapi och ljusskygga varelser

Även om jag gillar novemberdiset så blir jag väldigt glad när solen tittar fram. Efter att den hade strejkat i över en vecka så ville jag få ut mesta möjliga av den dag då det äntligen hade lovats sol. Jag bestämde mig därför för att cykla ut till kusten, även om jag visste att det inte skulle ge så mycket fågel så här års. Men jag ville ta tillvara på varenda minut med solsken.

Det blev tidig uppstigning förstås och ivägcykling i morgonmörkret. När jag hade kommit någon mil hemifrån började det ljusna en aning och då hördes plötsligt ett gällt, käckt ”oi oi OII OIII” uppifrån en trädtopp. En liten sparvuggla som hälsade dagen (och mig?) god morgon. Det var tyvärr för mörkt för att fota den, men jag kunde se med blotta ögat hur den flög från träd till träd för att spana efter byten.

När jag närmade mig havet klättrade solen upp bakom trädtopparna och med den steg en tät dimma upp från marken. Sagolikt vackert! Det blev flera stopp för att ta bilder och bara njuta av ljuset som slog emot ansiktet. Några orrtuppar satt uppflugna i trädtoppar och på håll hördes även orrspel. Fler än jag som njöt av den vackra morgonen.

Ute vid havet var det precis som jag trodde. Gott om knipor och skrakar, några havsörnar och fiskmåsar samt en del insträckande gråsiskor, men i övrigt knappt en fågel. Nåväl, det var strålande solsken och det räckte för mig. Under flera timmar stod jag där och bara njöt av den klarblåa himlen och det likaså klarblåa vattnet.

Men jag ville inte behöva cykla hela vägen hem i mörker, så vid 13-tiden bestämde jag mig för att bryta upp. Det skulle ändå bli ett par timmar trampande i mörker på slutet. Precis som på vägen ut mot kusten spanade jag även på hemvägen av alla stolpar, älgstängsel och skogskanter vid vägar och hyggen. November är nämligen en väldigt bra månad om man vill se ugglor. Av erfarenhet vet jag att sparvuggla och hökuggla gärna sitter högt upp i trädtoppar, medan slaguggla och lappuggla föredrar sittplatser på ca 2–5 meters höjd. Jag vet också att de gärna sitter intill vägkanter, inägor och hyggen, eftersom dessa marker hyser mycket gnagare. Så varenda hygge och äng jag passerade, där svepte jag av träd och högstubbar med blicken. Solen började gå ner och jag visste att jag inte hade lång tid på mig, så jag trampade på så fort jag kunde för att hinna cykla förbi så många lämpliga ugglebiotoper som möjligt innan det blev kolsvart ute.

Då äntligen, lågt i en tall i en sparad trädridå på ett hygge, fick jag syn på en kontur som genast fick min inre uggleradar att börja blinka. Tvärnit på cykeln och titt i handkikaren. Ja, där satt minsann en slaguggla! Medan mörkret föll kunde jag se hur den då och då med långsamma vingslag bytte utkiksplats, däremellan satt den helt stilla, med fullt fokus ner mot marken. Att jag stod på vägen och riktade ömsom kameran, ömsom hand- och tubkikaren mot den, det brydde den sig inte om alls.

När det var så mörkt att det knappt gick att urskilja den stora ugglesiluetten längre cyklade jag vidare hemåt. Och jag tänkte på att det här, att vara utomhus från gryning till skymning, är bästa sättet att ta vara på de korta dagarna.

 

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.