Imse vimse i vinterdimman

Det är så fascinerande med dimma tycker jag och det är lätt att förstå varför människor förr sa att det var älvorna som dansade över ängarna. Nu på vintern när marken är snötäckt och det blir dimma så smälter dimma och snö ihop till ett, det är som att snön sträcker sig upp mot himlen.

Jag tog en promenad en dag då det var soligt och helt vindstilla ute och det dröjde inte länge innan älvorna började komma fram. Någon som också var ute var en liten spindel. Rätt vad det var låg den bara där på snön och jag trodde först att den var död eftersom den var helt stilla men när jag försiktigt rörde lite vid den så gav den svag respons. Jag tänkte att här ligger du inte bra lille vän, så jag tog försiktigt upp spindeln i handen och värmde den genom att blåsa lite på den. Jag hoppades på så vis göra den mer rörlig eftersom småkryp blir slöa och stela av kyla. Intill en björkstam stack en tufsig grästuva upp, det såg ut som en bra plats för spindlar, så jag sparkade undan ytterligare lite snö och satte sen spindeln inne i tuvan. Där skulle den åtminstone vara mer skyddad och slippa sluta sina dagar i en talgoxes mage.

Därefter fortsatte jag min promenad ut på slätten för att njuta av dimälvornas vals.

 

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.