Hyllning till hagmarken

I Uppland är vi bortskämda med vackra naturbetesmarker, rika på stenrösen och enbuskar. I dessa miljöer trivs alla möjliga organismer. Bland annat är de populära rastplatser för trastar som är på väg norrut och senaste veckorna har jag strosat genom åtskilliga hagar i jakt på ringtrast – en exklusiv art som häckar i de svenska fjällen och som sporadiskt kan gästa vårt landskap i skiftet april/maj. Någon ringtrast har jag tyvärr inte lyckats hitta ännu, inte ens när det härom veckan kom ett lass snö. Det var bara rödvingetrastar, björktrastar och starar som vadade runt i snön. Typiskt aprilväder brukar annars vara bra, bakslag i vädret gör att desto fler fåglar väljer att gå ner och rasta, istället för att bara flyga förbi Uppland. Men kanske hade det inte hunnit upp så många ringtrastar till dessa breddgrader när snön kom? De kalla nordanvindarna har bromsat upp de fåglar som normalt anländer hit under andra halvan av april. Däribland stenskvättorna jag jobbar med och göktytorna. Trädlärkorna är tuffare, de anlände redan i mars, och när jag gått runt och letat ringtrast har lärkornas vemodiga ”lylylyly” hörts uppifrån himlen.

Men kylan till trots så blommar vitsipporna för fullt och gullvivorna har börjat sticka fram under det gulbruna fjolårsgräset. Backsipporna sjunger redan på sista versen, men det är klart, med päls på blommorna ser de extra rustade ut för aprilväder. Och när vi nu kommit in i maj kan inte stenskvättor och göktytor vänta längre, nu vill de tillbaka hem till Uppland, oavsett väder. På min arbetsplats har flertalet av stenskvättorna nu återvänt och göktyta hörs lite här och var.

Tyvärr växer många naturbetesmarker igen, på flera platser där jag gått omkring betar inga djur längre. Det är trist, de här markerna är så otroligt artrika och viktiga för både djur och växter. Jag skulle önska att ett rikt land som Sverige kunde kosta på sig att hålla kor enbart i naturvårdssyfte, eller plantera ut vilda gräsätare som visenter, så att de här en- och stenrika markerna får vara kvar även i framtiden. För stenskvättornas, göktytornas, trädlärkornas, backsippornas och gullvivornas skull, men även för vår skull. För finns det något mer rogivande än att slå sig ner på en solig sten intill en enbuske och lyssna på första göktytan?

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.