Har vi hamnat i Narnia?

Efter förra årets snöfattiga vinter blev det i år äntligen möjligt att åka skidor på Florarna igen. Vi var många som hade längtat och för några veckor sen hade det kommit så pass mycket snö att det nu gick att ta sig fram över de blöta myrarna, som inte hade hunnit frysa innan snön kom. Endast två personer hade åkt i spåret före oss, så det var fortfarande lös och fluffig snö. Jag upptäckte genast att mina stavar inte var till någon nytta alls, då de försvann flera decimeter ner i snön, utan istället fick benen jobba. Vi mätte snödjupet till hela 60 centimeter, så inte konstigt att både skidor och stavar sjönk ner.

Första sträckan hängde snötyngda småträd, framför allt björkar, ner över spåret och det var så vackert att jag inte nändes skaka bort snön, för den här vyn kunde säkert glädja fler, tänkte jag, även om man fick huka sig för att passera under träden. Efter ett tag blev det glesare mellan stammarna och småbjörkarna ersattes av martallar. Vinterlandskapet som öppnade sig framför oss var otroligt vackert och jag kom att tänka på sagolandet Narnia.

Vi mötte flera glada sällskap ute på den stora myren. Några hade skidat från Stormon, andra från Risön och några kom liksom oss från Grodanhållet. Alla var förundrade över de vita vidderna och den strålande solen. De blåste rätt snålt, men vi hittade en fin och solig plats i kanten av myren där vi fick lä av småträden. Där passade det fint att fika, men skidorna fick vara kvar på fötterna, utan dem hade man nog sjunkit ner till knäna.

Efter ett par timmar ute på myren var det dags att skida tillbaka hemåt. Vi hukade ånyo under de snötyngda småbjörkarna som bildade som portaler över skidspåret och jag tänkte att nu lämnar vi Narnia, nu kryper vi tillbaka ut ur garderoben för denna gång.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.