Guldkorn i sumpen

Förra veckan skulle jag inventera hackspettar i ett parti sumpskog, en spännande biotop som tyvärr inte är så vanlig längre på grund av skogsbruket. Det var en klar och stilla morgon med minusgrader som gav vacker rimfrost i gräset. Större hackspettar trummade lite varstans och på långt håll hörde jag en spelande orre. Kraftigt susande bröt genom luften och avslöjade att två knölsvanar kom flygande, deras vingar skapar ett karakteristiskt ljud när de flyger. Svanarna passerade nästan rakt över mig, vackert upplysta av morgonsolen.

För att komma till området med lite äldre skog behövde jag ta mig över ett stort dike. Jag vet från mina skidturer därikring att det finns en liten träbro över diket. Den såg inte helt pålitlig ut, sned och vind och hal av frosten, men jag tog mig över utan att dratta i plurret.

På andra sidan väntade gamla björkar, alar, aspar och ekar. Det såg klart lovande ut för hackspettar. Två gärdsmygar sjöng för full hals och försökte göra sig större och mer respektingivande genom att hålla ut sina korta, trubbiga vingar medan de sjöng. Två stjärtmesar kom förbi, de trivs också i fuktig björkskog. Så småningom fick jag höra ett ettrigt knattrande – en trummande mindre hackspett! Trots att jag stod nästan rakt under trädet tog det en bra stund innan jag fick syn på spetten.

Jag fortsatte utmed ett annat dike och plötsligt, i ett litet område med vass, stod två tranor mitt framför mig. Utan att säga ett knyst tog de till vingarna och när jag fortsatte den smala stigen fram fick jag förklaringen – mitt på stigen låg nämligen ett stort ägg. Det var ca 10 cm långt och det är första gången jag ser ett tranägg, så jag tog några snabba bilder på det innan jag raskt vände om och gick runt vassen istället. Hade jag vetat att tranorna hade sitt bo där hade jag förstås vänt om så fort jag fick syn på dem men det var först efter att jag upptäckt ägget som jag förstod varför tranorna sett så påkomna ut och varför de flög iväg utan minsta ljud, annars brukar tranor vara rätt ljudliga när man råkar störa dem.

Ljudliga var däremot två sångsvanar som kom i min väg en stund innan. De talade tydligt om vad de tyckte om en människas närvaro, fast de verkade inte ha bo just där som tur var.

När jag var tillbaka vid den fallfärdiga bron hörde jag upprörda kråkor och jag förstod att nånting var på gång så jag var beredd med kameran och det dröjde bara några sekunder så kom en duvhök flygande rakt mot mig och passerade sen på nära håll. Vilken fantastisk morgon!

Igår tog jag en promenad i sumpskogen igen och nu hittade jag två par mindre hackspett där. Det första paret följde jag i närmare en timme medan de födosökte, trummade och flörtade intensivt med varandra. Inte långt därifrån fick jag sen syn på en annan hane mindre hackspett som var i full färd med att jobba på ett bohål. Tack vare att jag fotade spettarna kunde jag sen se på bilderna att det verkligen var olika individer då de båda hanarna skiljde sig åt på ansiktsteckningen. Jodå, även till synes likadana fåglar går ofta att se skillnad på om man tittar riktigt noga.

Det är otroligt spännande att smyga runt i sumpskog, som är hemvist åt så många djur och fåglar. Utöver de trevliga fågelobservationerna såg jag även rådjur, ekorre, räv och spår efter vildsvin och älg. Lite längre fram i vår får det nog bli ett besök till i sumpskogen. Kanske blommar det fullt av kabbeleka där då? Det kommer förmodligen vara en hel del mygg också, men det får det vara värt, det kan jag stå ut med för att få hälsa på mindre hackspettarna och sumpskogens andra invånare igen.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.