Grön jul är också kul
Under december har jag ägnat mig åt ett projekt jag länge funderat på, men som aldrig blivit av. Ofta när jag är ute och cyklar så passerar jag skogspartier som ser spännande ut, som jag brukar tänka att hit måste jag återvända någon gång för att utforska skogen närmare. Men det är alltid något annat som lockar – kusten, slätten, sjön o.s.v. Så i början av den här månaden slog det mig att nu har jag ju faktiskt tid att äntligen ta och besöka alla de här skogarna. Mina kära fåglar har ändå flyttat söderut, så fågelskådningen går på sparlåga just nu. Det finns ingen snö att åka skidor på och ingen is att halka runt med skridskor på. Däremot är det barmark och plusgrader, alltså lätt att cykla omkring och lätt att gå i skog.
Några turer har gått i skogen alldeles hemmavid. Då en hel del avverkning skett i området de senaste åren så befarar jag att även de kvarvarande skogspartierna kommer tas ned inom kort och jag vill hinna se vad som finns här. Det fick alltså bli mitt projekt för december. Och en stor fördel med ett sånt här projekt, är att man får motivation att ge sig ut även de allra gråaste dagar, vilket jag märkt gör underverk både för välmående och nattsömn.
Det är väldigt lugnt och fridfullt ute i skogen nu. Inte så mycket djur och fåglar att titta på. Men det gör att man blir desto mer observant när man väl ser eller hör någonting. Som de två korpar som jagade efter varandra så jag hörde tydliga ”wosh wosh” från deras vingslag, samtidigt som sångsvanar trumpetade ödsligt från sjön längre bort. Eller den korp som kom flygande över mig på hög höjd en riktigt grådisig dag. Jag följde den med blicken tills den löstes upp i de låga molnen. Konstigt hur något så trivialt kan fylla ens inre med välbehag. Ännu större lyckokänsla fylldes jag av under den promenad då solen tittade fram mellan de tjocka molnen för några minuter. Solen! Efter att inte ha sett den på flera veckor var det ett mycket kärt återseende.
Några andra små solar såg jag då jag strosade genom en liten lövskog. Där var rätt gott om svamp och på en högstubbe lyste några gula ”minisolar”. Jag vet inte alltid vad det är för svamp jag tittar på, men den här stinkmusslingen var lätt att känna igen för det kom puffar av en mindre angenäm lukt som fick mig att tro att det låg något dött djur i närheten, tills jag kom på att det var svampen som luktade. Stinkmussling alltså. Passande namn på en annars väldigt vacker svamp. Ännu mer estetiska var de hattifnattliknande svampar jag hittade på en brandskadad lönn och den eldröda cinnobertickan på en död rönn gav lite julstämning.
Nu hoppas jag ändå att det blir lite riktig vinter till slut, med snö så man kan åka skidor. Men i brist på minusgrader passar jag så länge på att göra det bästa möjliga av situationen och fortsätta utforska för mig nya skogar.
Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.
