Fågeltornskampen och nio mil på cykel

I lördags cyklade jag till Ledskär för att delta i fågeltornskampen. Det är en tävling mellan Sverige, Finland och Danmark där det gäller att se/höra så många fågelarter som möjligt från ett fågeltorn under åtta timmar. Jag har 4,5 mil till Ledskär och var lite fundersam hur det skulle gå eftersom jag fortfarande hade känningar i benen efter en lång cykeltur två dagar innan. Men jag ville gärna passa på att få lite roliga arter till min eko-årslista så det fick bli cykeln istället för bilen ändå.

Jag gick upp kl. 04 och det var en riktigt härlig morgon, soligt och vindstilla. Överallt längs den enormt vackra vägen sjöng fåglarna för fullt och kroppen kändes förvånansvärt pigg. Strax innan 08 var jag framme och då hade de andra två i laget, som varit på plats sen kl. 05, redan hunnit få ihop drygt 50 arter. Jag började med att titta på berglärkan som hållit till där ett par dagar, den arten är verkligen inte lätt att få in på årslistan så det gällde att passa på. Eftersom jag kommit lite senare kände jag att jag fick kompensera för det, så jag spanade intensivt för att försöka hitta nya arter åt laget.  Det dröjde inte länge innan jag hittade en ny art, ladusvala, och sen upptäckte jag ytterligare några nya i form av strandskata, mosnäppa och salskrake. När jag blickade bort mot skogskanten för att försöka se de korpar som bara en i laget sett (två måste se en art för att den ska få räknas) så fick jag istället syn på en ägretthäger som stod på en ö tillsammans med två svanar. Det gick ju bra det här! Men det är vanskligt att stå och titta åt samma håll för länge, då kan man missa sånt som flyger bakom ryggen på en. Som tur var stod jag vänd åt rätt håll när en sparvhök svischade förbi, den hade vi lätt kunnat missa annars.

Utöver ständigt spanande med ögon och handkikare så gällde det att ha öronen påkopplade hela tiden. Jag hörde en grönfink men tänkte att den vanliga arten har de andra säkert redan haft, så det var först när den passerat som jag sa ”Grönfink har ni va?” men nej, så var inte fallet, och jag försökte guida dem till var den lilla pricken som blev allt mindre på himlen var, men det ville sig inte. Det var därför en stor lättnad när det ett tag senare passerade en ny grönfink som alla nu hann se. Det hade varit riktigt förargligt att inte få med denna art i listan.

Tyvärr står fågeltornet i Ledskär rätt långt ifrån såväl vattnet som skogen och de arter som hör till den sistnämnda biotopen är en rejäl utmaning att försöka skåda från tornet. Någon tyckte sig ha hört svarthätta på långt håll så vi ställde oss och kupade händerna bakom öronen för att försöka höra så bra som möjligt. Kan inte ha sett klokt ut. Men det gav resultat! Svarthättan satt för långt bort för att säkert kunna bestämmas men vi hörde en törnsångare istället. Och så småningom hörde jag svarthätta på aningen närmare håll så då blev det till att skynda upp i tornet för lagdeltagaren som tagit en liten promenad i buskmarkerna, man får nämligen bara räkna de arter som observeras från fågeltornet.

Svarthättan blev art nr 73 och vår sista art innan tävlingstiden gick ut och vi var glada att vi kommit över 70, även om det sved lite att höra att laget i Kallrigafjärden kommit upp i hela 89 arter. Ledskär brukar annars ligga i topp men den här dagen ville det sig inte riktigt. Det var soligt och varmt och svaga sydliga vindar så det var ont om rastande fåglar och de fåglar som sträckte, de gick förmodligen på så hög höjd att vi missade dem. Så kan det vara ibland.

Men jag fick riktigt fint cykelväder i alla fall och när jag trampade hemåt igen på sena eftermiddagen var jag glad över att ha fått in flera svåra arter på min eko-årslista. Förutom berglärka och ägretthäger blev det bl.a. pilgrimsfalk och småskrake också. Småskrake är en kustbunden art som är snudd på omöjlig att hitta i hemmamarkerna.

Under hemfärden kunde jag unna mig att ta det lite lugnare än på ditvägen så jag gjorde ett stopp vid smultronstället Tegelsmora kyrksjö. Där i den restaurerade hagmarken blommade vitsippor överallt och några nyfikna kor blev glada över mänskligt besök. Ute över vattnet hittade jag tio svarttärnor, en väldigt vacker art som var ny för mig för i år.

Efter en knapp halvtimme vid kyrksjön vad det dags att ge sig på den sista biten av färden. På morgonen hade jag hört flera rödstjärtar sjunga längs med vägen mot Ledskär men nu på eftermiddagen hade de tystnat. Den enda rödstjärten jag observerade då var min egen rumpa som började ömma rätt rejält efter så många mil på en hård cykelsadel. Men benen klagade inte alls och jag är väldigt glad och stolt över att jag klarade att cykla den långa turen utan några problem.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.