Ej blott novembergrått

Jag gillar grådiset i november, det är rofyllt. Samtidigt blir de få färgklickar som finns extra uppiggande. Fortfarande har en del björkar sina gula löv kvar och längs dikeskanter lyser jolstern upp med sina bomullstussliknande blommor, påminnande om snötyngda grenar, i brist på äkta vara. Mer överraskande så här sent på hösten var ett par pigga blåklockor som tittade fram på ett hygge.

Inte bara växter lyser upp. En rödorange klump på ett åkerröse bland visset gräs visade sig vara en räv som låg och slumrade. Hen tittade upp när jag kom cyklande, men avfärdade mig snabbt som ofarlig och lade sig att sova igen, ihoprullad som en boll på sin sten.

Annars är det solen som står för en hel del färgprakt, när den väl tittar fram. Både stubbåkrar och vass blir alldeles gyllengula i den lågt stående belysningen och med nederbördsfyllda moln i bakgrunden blir färgpaletten nästan komplett. Mot just den fonden gjorde sig en liten flock steglitser i en björktopp extra bra.

Men allra mäktigaste färgklicksupplevelsen hittills, var de lärkar vars höstgula barr färgades brandröda i de sista solstrålarna för dagen. Det såg ut som att hela trädgruppen stod i lågor och jag var tvungen att tvärnita med cykeln för att beundra detta skådespel.

Såna här färgklickar, de ger energi att ta sig igenom de dagar då man tröttnat på det mysiga grådiset.

Annika Rastén, biolog, fågelskådare och krönikör.